Jag säger bara vad jag tycker

Hade möte med projektledaren. Var tydlig med att jag inte har några problem med Linda, att säga att jag gillar henne kändes lite falskt, så det gjorde jag inte, vi har ju ändå inte träffats så att jag känner henne. Men jag sa att jag inte ser henne som en hot, att jag visst tror att det finns gott om jobb för oss båda, men att jag vill ha klarhet i detta snabbare än efter ett eventuellt budgetbeslut i juni.

Jag sa också att jag inte förväntade mig ett beslut på momangen. Men att flera månaders ovisshet skulle göra det svårt, eller svårare för mig att forma min roll. 

Projektledaren verkade först inte alls förstå problemet. Men lyssnade. Och när jag sa det där om att inte behöva definitivt beslut på momangen sa hon: Jo! Vi bestämmer nu. Vad tycker du?

Den var jag inte beredd på. Och det sa jag också. Och jag sa att jag inte tyckte att det skulle vara mitt beslut, men om min åsikt nu efterfrågades så... tja, Linda sa ju faktiskt upp sig och det var därför jag anställdes. (Att hon vill hänga sig kvar beror tydligen på att hennes företag inte går fullt så bra som hon hoppats)
Och tror jag att jag kan göra Lindas uppgifter?
Tjae alltså... sa jag. Jag kommer inte göra dem på samma sätt som hon gör dem. Men jag kan nog göra dem...och kanske lite bättre, det tror jag det finns utrymme för. 

Så. Jag svarade ärligt. Men nu känner jag mig ändå lite som en manipulativ intrigmakerska.

Och. Alla inblandade är kvinnor. Jag vet inte om det spelar roll. Men projektledarens huvudargument för att behålla Linda (vilket hon själv sa var ett svagt om inte rent dåligt argument) var att hon ju var så trevlig.