Ett minne en tradition

Jag vill säga att när jag var liten köpte pappa alltid rosor till oss barn på Alla hjärtans dag.
Jag vet att han gjorde det minst en gång.
Jag vill minnas att det var varje år.
Förmodligen ligger sanningen nånstans däremellan. 

Men jag minns att jag tyckte det var så speciellt. Pappa köpte väl aldrig blommor annars, varken till mamma eller någon annan. Och kanske hade han bara fått de där rosorna gratis på jobbet eller nåt. 
Det spelar ingen roll.
För jag minns känslan så tydlig.
Av att vara ett litet barn som får en ros.
Jag var rörd, stolt, och positivt förvirrad på samma gång. 

Jag köper nästan aldrig heller blommor, varken till mig själv eller andra. Resonerar nyktert att det är bättre att lägga pengar på något som inte bara vissnar. 
Men Alla hjärtans dag är undantaget. 

Idag köper jag tre stora, klarröda rosor utan att titta på prislappen.

Ber expediten slå in dem individuellt så att var och en av mina kära får sin egen ros att prassla fram ur papperet. 

Det spelar ingen roll om pappa gjorde det till en tradition.
Jag gör det.