Och vintern varar än till påska

Det är inte påsk ännu, det vet jag. Men lillskruttan frågade om vi inte kunda börja påska idag och jag kände att jodå, varför inte?
Hon har legat på stadiga 38 grader sedan igår kväll, så typ väldigt låg feber. Orkar inte leka några långa stunder men är inte heller så mosig att hon är nöjd med att bara sitta och glo. 
Så vi gick ut i strålande sol och plockade påskris som vi sedan pyntade. 

Och jag känner att fasen vad jag gillar påsken. 

Den är en såndär högtid som kommer med mycket ledighet och lite krav.

Godis, ägg.

Gärna sol och skidåkning också såklart. 

Men inga obligatoriska släktträffar som ska synkas. Inga stora inköp med medföljande önskemål och besvikelser. 

Och sen när påsken är över, då har man våren framför sig på riktigt. Då brukar det vara dags att ta fram cyklarna och sen sopas gatorna.
Sen blir det alltid nån snösmocka till, men den smälter snabbt undan. 
Ljuset är tillbaka på riktigt nu och därmed livsgnistan. 

Och imorgon åker jag till Frankrike. Där lär det vara snöfritt. Igår tänkte jag att jag kanske skulle göra ett nytt försök med franskan på Duolingo ändå, annars kör jag bara spanska. Men nä, jag bryter ihop på franska.
Franskan är för spanskan vad danskan är för svenskan. 

Typ, våga uttala en konsonant?

Nä?
Nähä.
Nänä.

När jag var i Spanien med jobbet senast blev jag otroligt förvånad över hur mycket jag ändå kunde använda mina språkkunskaper. Jag kunde läsa menyer, föra (väldigt) enkla konversationer kring den mat jag ville beställa och betala för, osv.
Men franskan.... Det går inte.
Dels för att jag är sämst och dels för att fransmän och kvinnor är dryga jävlar som vägrar låta en försöka. Ursäkta generalisering, men det är min erfarenhet iallafall. 

Så nä, trots att jag åker till fransktalande ställen relativt ofta och spansktalande ställen typ jättesällan, så traglar jag på med spanskan ändå.
Porque es mas facil.