Skulle med andra ord gissa att nu är det knappast fler än 1-2 kvar att slåss mot.
Det är ju långt ifrån säkert att han får det ändå, såklart.
De kan ha en favorit i åtanke, de kan gilla nån annan bättre, de kan tänka att han som sitter i Sverige inte kommer trivas där.
Man vet aldrig.
Men jag hoppas att han får det.
Så mycket vet jag.
Inte för att jag vill att han lämnar mig. Oss. Igen.
Så mycket vet jag.
Inte för att jag vill att han lämnar mig. Oss. Igen.
Men för att alternativet känns värre. Att han faller på målsnöret igen.
Han behöver det här.
Han behöver det här.
Om han får det blir det en massa känslor.
Om han inte får det blir det bara en, och jag orkar inte.
Så fruktansvärt mycket anspänning. Det är vidrigt att söka jobb. Och ju äldre en blir desto värre blir det. Jag håller tummarna. Tack för en välskriven, intressant och engagerande blogg.
ReplyDeleteSkitjobbigt att vara ambulerande akademiker... hoppas han får jobbet (oavsett hur han sen väljer, att acceptera eller inte, så är det bra för ens mående att veta att man är gångbar på marknaden)!
ReplyDeletetack. ja precis, så är det. Man kan inte vara en bra person om man inte mår bra och han behöver verkligen det här erkännandet.
ReplyDeleteHåller tummarna!
ReplyDelete