Det här blir ingen glad av

Det är ingen fynding titel btw, utan jag menar vad jag skriver. Det här inlägget blir du inte glad av att läsa, så känner du dig glad nu och vill fortsätta känna så.... ja, du avgör. 

Läser i lokaltidningen om en treårig pojke som ramlat ner i en omarkerad vinterbadarvak men lyckligtvis räddats av en person som råkade befinna sig alldeles i närheten. Mamman var också i närheten, men satt med bäbis i famn en liten bit bort. Det gick bra, pojken klarade sig utan andra men än att nu inte vill gå ut på isar. Kan man ju förstå. Och det kan ju gå över. Föräldrar skärrade såklart. Kommun kontaktad. Lokaltidningen på´t. Men livet går vidare. 

Men för fem år sen, i ett litet samhälle som ligger precis på gränsen mellan Washington och Idaho föll en annan liten pojke, bara två år gammal, också ner i en isvak. Och hans liv gick inte vidare. 

Mamman, Sarah heter hon, lärde jag känna genom en gemensam bekant några år innan min äldsta dotter och den här pojken, kom till världen men nåt halvårs mellanrum. Sarah och hennes man hade försökt få barn länge och inte lyckats. Hon och jag hade olika förutsättningar men samma längtan och samma ofyllda rum i våra hjärtan.
När hon så blev gravid var det det första graviditeten på många år som jag på riktigt, helt ärligt, gladde mig åt. Jag såg hur hon och hennes man var så in i själen lyckliga över sin son. Det var fint. Och som nyblivna mammor med fullt upp och nån timmes bilkörning emellan oss hade vi mest kontakt via sms osv den första tiden, och sen flyttade ju jag till Sverige och fortsatte följa hennes lilla familj via Facebook. Hon hade problem med amningen men kämpade på. De fick ganska snabbt en son till. Familjen komplett.

Vintern för fem år sen. Jag var föräldraledig med lillskruttan och vi var i Idaho i tre månader och åkte skidor och hängde med släkt och vänner. Så säger dom på lokalanyheterna att ett litet barn gått genom isen och dött i det samhället.
Jag vet hur litet det är.
Jag fattade direkt.

De hade varit ute på isen hela familjen, med hundar och vänner. De höll sig nära land så skulle någon gå igenom var det inte djupt. Pojkens pappa var alldeles bredvid honom när det hände, fiskade upp honom direkt. Men det iskalla vattnet satte hans lilla kropp i en köldchock som stängde ner systemet. Trots omdelbara räddningsförsök gick han inte att rädda. 

Och även om man naturligtvis alltid förfasas när barn dör och känner med föräldrarna så är just det här fallet något som berört mig djupt. Sarah och hennes man lever vidare med den yngre sonen. Hon har sagt att hon vägrar fastna i en sorg som ska prägla hela hans barndom utan gör sitt bästa för att ge honom en vanlig (vad det nu är) barndom.

Jag tänker på henne ofta. Och särskillt nu, när jag läser om en pojke som lyckligtvis klarade sig.