En sämre dag

Jag hade en skitdag igår. Med infliken att alla problem såklart är i-landsproblem osv. Men man har det som man har det. Det går inte alltid glädjas sig helt glad över pastan på bordet, taket över huvudet och kläderna på kroppen. 

Mannen tog två pcr-test tisdag morgon, ett sånt där direkttest man köper på apotek och ett som ska skickas in till analys på Regionen. Då snabbtestet var negativt skickade jag barnen till skolan. Som jag tolkar rekomendationerna var det helt okej att göra så. 

Innan jag ens hunnit hem från lämning hade den enda pedagog jag har så otroligt svårt för, redan ringt från förskolan.
Först undrade hon om mannens covid-status. Jag ska precis som det var. Hon sa hmmm, ja alltså..... hon ville dubbelkolla med sin chef om barnet verkligen fick vara på skolan. 

Jag sa okej och la på.  
En minut senare ringde hon upp igen.
"Är din man ledig nu? För om han är ledig ska ju barnet inte vara på förskolan!" 
Då fick jag dra ett djupt andetag.

Sen förklarade jag bestämt, inte vänligt, att nej han är inte ledig. Han har dels en massa uppsattser att rätta och betyg att sätta och dels är han fortfarande heltidsstudent vid Göteborgs Universitet, även om det arbetet hamnat en hel del på efterkälken.

Men, och här darrade jag ordenligt på rösten (jag gråter när jag blir arg) jag förstår inte varför jag ställs till svars för det? 
Jag frågade. 
Och hon svarade att det är ju mycket lättare att ta det på svenska.

Jag frågade hur de gör med föräldrar där ingen pratar svenska. 
"Jamen då försöker vi ju såklart kommunicera på engelska!"
Då förstår jag inte varför ni inte kan kommunicera även med min man på engelska, sa jag. Det blir så jävla fel för oss och jobbigt för mig att allt ska gå via mig. Det känns som att ni håller mig ansvarig för hans schema, hans beslut och hans planering. Och det här är långt ifrån första gången, det har alltid varit så här. Han få glada vinkningar och hälsningar. Jag får alla kom-ihåg, och du-måste-ta-hem-och-tvätta, och ihuvudtaget allt som andas ansvar. 

Det är så jävla fel och orättvist. 

Jag la på och grät ut en skvätt ilska. 

Sen bråkade jag och min man om pengar en lång stund. 

Och sen kom inte svaret på mannen officiella pcr-test förrän sent igår kväll (negativt) så jag var dessutom tvungen att missa kontorets julbord på officersmässen, vilket jag verkligen sett fram emot. Jag hade kanske kunnat gå ändå. Men jag var så inställd på att svaret skulle komma i god tid innan att jag inte gjorde någon Plan B (typ ringa 1177 och fråga vad som gällde) innan det var för sent. Har en kollega som jag vet skulle ge mig så jävla mycket skit om jag inte hade på fötterna från Mr. Tegnell själv att jag bara kände att det inte var värt det.

Så ja, det var skit. Men jag kunde iallafall lämna barnen hemma med sin far och ge mig ut på en promenad själv i kvällen. Det var det lilla iallafall.