2022 då?

Nytt år. Livet fortgår.

Idag blir mitt första och största barn sex år. Hon är nöjd med sin dag, och då är jag det med.

2021 var ett prövningarnas år. Jag var ensamstående mamma mer än halva året. 

Jag satt i karantän själv med två små barn och en arm. 

Jag reste över jorden, också det ensam med barnen. 

Bröt handleden på alla sätt som ens är möjligt. Mosade, som kirurgen sa.

Rehabbade som fan och har efter fem månader nästan samma rörlighet och styrka i högerhanden som innan brottet. Värken är en annan fråga men den blir också långsamt bättre.

Det var även året jag blev biträdande föreståndare. 

Då jag både såg väggen och möjligheterna med mitt jobb. 

Det var året då jag var mer less än rädd för virus.

2022 träder in med låga förväntningar och alla möjligheter att imponera. 

Jag hoppas på lugn och lycka. 

Hälsa och helande. 

Ro, men också riktning.

Jag önskar er ett gott nytt år.