God morgon

Ni vet när man vaknar en morgon efter en kväll och först inte minns att man är arg, men sen kommer man ihåg det. Och så minns man varför och tänker att tja... det var väl kanske inte så mycket att bli så väldigt upprörd över men samtidigt är skavet kvar och man kan inte låtsas som ingenting och måste liksom bestämma sig för hur arg man ska vara idag.

Så är det nu. 

Vi var hemma hos bekanta igårkväll. 

Paret med hundvalpen som vi sprang på som hastigast före jul, där han är supertrevlig och vettig och hon är en hemskolande anti-vaxxare, tror jag nämnt dem innan? Hursom. 
Det är jättesvårt att planera något med dem. 
Trots att hon verkar göra väldigt lite förutom att posta rasistiska och patriotiska inlägg på Instagram så är de liksom alltid nånstans mellan upptagna och oförmögna att ta sig för saker. Så när det faktiskt klaffade att käka pizza tillsammans och låta barnen hänga var det bara att nappa. 

Och det var så typiskt Idaho. Vi åt, sen gick männen över till grannen som stod och brände skräp på tomten (män i Idaho älskar älskar älskar att stå i grupp och dricka öl utomhus framför en eld) medan kvinnorna röjde i köket och såg efter ungarna. 
När lillskruttan var så trött och less att hon höll på att somna med valpen i hundkorgen gick jag över och hojtade till min man att det var dags att röra på sig. Och han kunde inte låta bli att göra den där Åh frugan tjatar så jag måste väl.... gesten, minen, de ursäktande grymtljuden. 

Och då hade jag redan spenderat två timmar med en kvinna jag har så extremt lite gemensamt med att jag hade noll tålamod för sån skit. 
Barnen var som trötta pölar som han ensam fick ta hand om och få isäng. 
Jag somnade sur. 
Och nu måste jag som sagt fundera på om jag fortfarande ska vara det. 
Men tror inte det faktiskt.