Det värsta (inom ramen för det oviktiga)

Jag har sagt det förrut och jag måste tyvärr låta ventilen pysa lite och säga det igen. Jag är väldigt olycklig på mitt jobb.

Jag vet inte om det är rätt att säga att det värsta man kan känna sig är osedd, onödig och ouppskattad. 
Men det kommer högt på listan, om än naturligtvis under alla saker jag inte är, typ misshandlad, mobbad, attackerad, diskriminerad, etc. 
Det är jag ju inte.

Ångrar jag att jag tog det här jobbet? Nej, det gör jag inte. För annars hade jag alltid undrat, och nu vet jag. Dessutom hade jag nog känt mig feg som inte vågade.
Ångrar jag att jag inte bytte efter sommaren när chansen fanns? Jo, lite, det gör jag allt. 
Men nu är det som det är och pga stundande utlandsvistelse kan jag inte heller byta nu.
Utan får helt enkelt försöka härda ut.

Det är det jag gör, härdar ut.
Och det är inte helt enkelt. 

Jag tror också jag kommit till vägs ände med chef och HR. De vill väl och är måna om att det ska funka bra. Men i slutändan finns inte förutsättningarna.
Det är lite som att ställa en fotbollsforward i ett hockeymål. Man kan göra lite justeringar här och där för att det ska bli lite bättre, men i slutändan är det ingen bra idé.