Mammahjärtat

När storskruttan gick på förskola hade hon en kille som vi kan kalla Putte i sin grupp. Under en period var han väldigt på henne, och inte på ett snällt sätt. En gång stack han en gaffel i hennes arm, en annan gång sparkade han henne i magen när hon ramlat i pulkabacken. 

Efter pulkabackenincidenten hade jag precis tagit hand om mitt ledsna och skakade (men i stort sett oskadda) barn när jag såg Puttes mamma komma in genom grinden. Ditringd för att hämta sitt barn som slagit och sparkat ett annat barn.

Jag kommer aldrig glömma hennes min när hon kom. Som ett skadat djur som ber som ursäkt för sin existens, så såg hon ut.
Och jag tyckte så fruktansvärt synd om henne. 

Putte och storskruttan blev senare vänner och även om han fortsatt vara ett ganska vilt och incidentbenäged barn, så upplevde jag aldrig att mitt barn hade problem med honom utan de lekte tvärtom både ofta och bra. Jag har också under åren fått ganska bra kontakt med båda Puttes föräldrar och upplever dem båda två som engagerade och vettiga människor.

Putte har lekt hemma hos oss flera gånger och om jag säger såhär, jag skulle aldrig släppa lös honom i köket pga skulle garanterat kunna glömma både att plattor ska slås av och att knivar är vassa. Men han har också spenderat otaliga timmar i vår soffa och bara klappat och klappat vår katt, hur lugn och fin som helst. 

Sedan barnen nu började mellanstadiet har det varit återkommande problem i klassen och både på och mellan raderna förstår vi föräldrar att Putte får skulden för nästan allt som händer. Jag har försökt prata med storskruttan och hon är kanske inte så inblandad men hon vill definitivt inte prata om det heller. Jag har fiskat och hört mig för bland andra föräldrar och den bild jag får visar ganska tydligt att Putte är ett barn som snabbt tänder till och både hans klasskompisar samt äldre barn på skolan vet exakt hur de ska trigga honom för att han ska få utbrott. Han har onekligen gjort en massa dumheter, men att han ensam ska bära skulden för allt som är dåligt i klassen är helt orimligt.

Jag har tänkt mycket på hans föräldrar också, och såklart reflekterat över att detta måste vara fruktansvärt jobbigt för dem.

Så igår sprang jag på mamman. Hon mådde inte bra. (Nähä, liksom?) Vi stod och pratade nästan en timme. Hon berättade bland annat att hon och Puttes pappa fått meddelanden från föräldrar som anklagade Putte för saker som skulle hänt under dagar då han inte ens var i skolan och att flera stycken uttryckligen bett dem att byta skola.
Han har blivit den tacksamma syndabocken och problemet som ska lösas genom att helt enkelt avlägsna honom.
Samtidigt mår både barn och familj naturligtvis piss. 

Och jag har såklart ingen annan tröst att ge henne än att lyssna och ingen lösning på problemet heller. 
Jag känner bara att mitt mammahjärta värker så för henne.