Nej är det magiska ordet

Jag skulle inte säga att jag är en i grunden jättesnäll person. 
Att jag ställer upp för mina vänner osv. jojo, det gör jag väl. Men generös är liksom inte det första ordet jag tror att de som känner mig väl skulle välja. Inte heller uppoffrande, givmild, ni fattar. 
Men jag är inte superduktig på att säja nej heller, vilket gör att jag ibland befinner mig i situationer där jag liksom inte riktigt känner att det blev rätt.

Till exempel. I helgen som var tog vi en liten miniskidsemester till en backe lagom långt borta. Hyrde ett hus och en av nätterna sov en annan familj över där lillskruttan och deras ena barn är bästisar. Huset hade bastu och efter en lång, solig dag i backen såg jag fram emot bastu och en kall öl medan barnen såg Mello. Istället sitter jag i bastun med samtliga fyra barn, varav den minsta är knappt tre bast och måste ha ständig påpassning då agregatet är brännande hett och barnet saknar den kroppskontroll och självbevarelsedrift man helst ska ha kring heta agregat. 

Barnen hade kul. Och på riktigt, kul för dom, verkligen. De större sprang ut och kastade sig i snön medan jag gick upp och ner i en alltmer snöblöt och halkig källartrappa med denna lilla treåring som inte själv fick kasta sig i snön men såklart ville titta på de stora. Under tiden satt hennes pappa och bonusmamma i köket och hängde med min man.

(Här vill jag lägga in att jag har en viss förståelse för att nakenheten som kommer med bastu gör att det såklart inte blir lika naturligt att säga att barnens pappa borde ha bastat med sitt lilla barn själv. MEN han borde ha kollat med mig att det var OK innan han hämtade handukar till sina kids och sedan bara satte sig ner igen. Han gick inte ens ner i källaren och rekade premisserna.)
När jag dushade efteråt kände jag bara att det var skönt att det var över. 

Mer exempel. Vi är hundvakter igen. Samma hund. Samma situation som jag vet att jag beskrivit en gång tidigare för kanske 2-3 år sen men förväntar mig inte att någon ska komma ihåg (i gengäld föräntar ni er inte att jag ska ha lärt mig nåt heller mkej?)
Vår vän är på sportlovsresa med sina barn. Barnens mamma och vännens exfru, tillika hundens matte, är hemma. Vi är hundvakter. Varför? Ja herregud varför? 
För att jag tydligen inte kan säga nej. That's varför.

Gud vad less jag blir på mig själv.