All the feels

En vecka idag sedan vi återigen blev en trio. 
Det har varit annorlunda den här gången. Eller så har jag bara glömt.
Vi hade en fin sommar. Kom överens. Skrattade. Trivdes.
Jag saknar honom nu.
Det är nytt. 
Det praktiska är detsamma. Barnens känslostormar likaså. 
Men mina känslor känns nya. Men det spelar rent praktiskt inte så stor roll eftersom det, precis som vid tidigare avresor, inte finns något utrymme för dem. 
Det är som att barnen är täckta av små känsloskorpor som de inte kan låta bli att pilla på. 

Retas med varandra, nyper och sparkar. 
Och när jag äntligen blir arg och ryter till så gråtvrålar de
Pappppaaaaaa! Ja-hag vi-hill ha pah-paaaaaaaa!
Ibland är smäll i dörrar och spark på leksaker och mest ilska som ska ut ur den lilla kroppen.
Ibland tårar som ska ut och mammas armar som måste hålla ihop det som känns som att det går sönder. 

Jag känner att jag, trots viss vana, inte är världsmästare på att hantera det här.