Friday 26 August 2022

Mammor

En kvinna som bor i huset kommer fram till mig när jag står och låser upp cykeln.
Du, jag såg utbrottet igår, säger hon.
Jag vet var hon bor, hon sitter ofta på ballkongen med uppsikt över innegården, så att hon bevittnat mina barns utbrott är ingen överaskning. Snarare användadet av singular. Jag har ingen aning vilket av alla utbrott hon syftar på, kan vara vilket som helst. 
Jaa..., svarar jag. Inte defensivt. Jag ser att hon kommer med goda avsikter. Dessutom vet jag att hon är ensamstående mamma. Också. Vill jag säga, också är ensamstående mamma. Men jag vet inte om jag törs ta på mig den titeln helt, speciellt inte bland såna som är det jämt.
Jaja. Det är en annan tråd.

Hon säger att jag inte ska tveka att be om hjälp. Hennes flicka går i trean och hon minns tiden som ensam med mindre barn. Att det bara är att hojta till. Sen går hon. 
Senare under dagen påminner en annan mamma från förskolan mig om att hon gärna hjälper till med hämtning om det kniper. Vi bor nära varandra och hon går ju ändå dit varje eftermiddag, säger hon. Inget problem alls, det är bara att jag säger till.
Dessa mammor. 

Sen pratar jag med min egen mamma. Lillskruttan fyller år nästa vecka och jag har bjudit in mina föräldrar på middag tillsammans med mina svärföräldrar som anländer från USA dagen innnan.
Min mamma vill dubbelkolla vilken dag det är.
Är det några andra förpliktelser vi har eller är det bara den dagen vi måste passa? säger hon.
Och jag tänker man brukar svara ja tack eller nej tack på en middagsinbjudan. Ingen tvingar er att komma, vill jag säga. Men det säger jag inte för jag helt beroende av deras hjälp vid jobbresor och annat så det här är inte en relation jag har råd att skada på något sätt.
Men jag tänker.
På mammorna med skolbarn och jobb och män och gräsmattor. De som ber om att få hjälpa till.  
  

7 comments:

  1. Va fint ändå! Jag funderade senaste igår på att erbjuda samma hjälp till Es bästa kompis mamma, vars pappa fått jobb i Skåne och flyttar snart, och mamman blir ensam på veckorna detta läsår. Innan de själva flyttar dit. Självklart är det jag som funderat på det i vår familj, vem annars? 🤔

    ReplyDelete
    Replies
    1. Gör det! Det är alltid fint att erbjuda

      Delete
  2. Jag tror du ska andas och försöka att inte tolka in för mycket i morsans något klumpiga sätt att uttrycka sig. Jag tror de är så installda på att hjälpa när de vet att du behöver att de liksom glömmer bort att aktivt erbjuda sig utan bara inväntar order. Vilket jag fattar känns tråkigt för man vill ju inte heller ringa efter morsan och farsan stup i kvarten om man inte måste.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Nämen jag vet, så är det ju. Det handlar mycket om hur de uttycker sig, och kontrasten mot D:s päron kunde ju inte vara större.

      Delete
  3. Blir lite fuktig i ögonvråna.
    Mammor ♥️ Kvinnor ♥️
    Vi är fan bäst. Låt oss bli bättre på att tacka ja till hjälpen också, för gudarna ska veta att vi själva ’ger tillbaka’ när vi kan.
    // Lohe

    ReplyDelete
    Replies
    1. Det är ett helt eget kapitel, att ta emot hjälp....

      Delete

Den andra verkligheten

Strax före sju imorse kom lillskruttan in i sovrummet. - Mamma, jag har kissat i sängen! Inget konstigt eller bloggvärt i det egentligen, me...