Livet som trio

Det har gått ett par veckor och ja… vi har börjat vänja oss. Känslostormarna har mojnat och övergått i nåt slags mulet duggregn som dock ofta släpper igenom varma solglimtar. Fick jag en peng för varje gång någon frågar mig hur det går (nu när ni är sjääääääälva) skulle jag vara rik nu.

Det går lika bra som innan han åkte. Det vill säga, vi har bra och dåliga dagar. Mornarna har börjat rulla på nu efter att ha varit totalt kaos första dagarna. Vi börjar alla tre förstå vad vi har att förhålla oss till. Personligen upplever jag att jag bytt konflikter. Från surdegar som till hälften utspelades med hjälp av dömande blickar och outtalade besvikelser, som jag sedan kunde bära med mig hela dagen och vända ut och in på tills det inte längre fanns något rätt och avigt…. Till passionerade bråk om fleecebyxans nödvändighet och glittervantars lämplighet i geggamojja. De är också jobbiga bråk att genomlida, men när de tar slut är de slut.
Jag sitter inte sedan på eftermiddagen i ett zoommöte och funderar på om jag kanske ändå tänkt helt fel när det gäller galonbyxor.

Sedan har vi ju haft några dagar nu då vi faktiskt inte varit en trio heller, utan en tillfällig kvartett med moster som gästspelande frontman. Det har varit jätteskönt med avlastning och avledning. Det är jobbigt att vara själv. Men det är jobbigt att vara två i en obra situation också.