När det är kämpigt är det alltid fint att höra att andra också kämpar. Undrar varför det är så egentligen.
Min chef är fortsatt engagerad och vill stötta och följa upp och aktivt se till att min arbetssituation blir bättre. Och det är ju bra. Försöker att inte känna press att även där axla upp och ta ansvar och göra mitt välmående till en punkt på att göra-listan. Även om det kanske är precis det som det ska vara.
På tal om något annat så vaknade jag vid midnatt av att lillskruttan skrek på mig. Mammaaaaaaa, jag höver kiissaaaaaa!! Så jag staplade in i hennes rum och bara men kissa då! du har ju blöja...? och hon gav mig en blick som sa är jag ett djur eller? och sen fick jag bära henne till toan.
Min stora lilla.
Jo popcornhjärnan är verkligen ett tecken på att man är lite överbelastad. Jag har verkligen kämpat med att komma tillfreds med den eftersom den sätter käppar i hjulen för precis all form av mental återhämtning jag försökt mig på. Och det har blivit bättre! Ett knep som jag fick lära mig av psykolog var att liksom se att det hoppar runt och acceptera att tankar flyger och far. De försvinner ju ofta lika fort som de kommer och är inte farliga. Det har hjälpt mig att inte störa mig på dem längre, det harlugnat ner sig till en puttrande gryta.
ReplyDelete