Lillskruttan har börjat stamma. Det kom typ över natten och jag trodde först att hon bara dummade sig. Sen kunde jag knappt hålla mig för skratt några dagar för det lät så himla roligt (mother of year liksom) men det är ju lite synd om henne också.
Jag är noll orolig. Jag stammade själv väldigt intensivt en period där i 2-3 årsåldern och det gick tydligen över lika fort som det började.
Men det klart att jag förstår att hon blir frustrerad. Har hon liksom redan kommit igång och tex går runt och småpratar med sina dockor eller så, och sen ska säga nåt till mig går det oftast bra, då fortsätter hon ju liksom bara prata. Men ska hon gå från helt tyst till att berätta något viktigt, då fastnar det.
- Ma mamama ma mamama ma......gaaaah, kan du säga?!
Säger hon, och vill att jag ska berätta (för mig själv...) det hon ville få fram. Och sen blir hon skitsur för att jag inte kan läsa hennes tankar och säger fel.
Haha men åh gulle. Herman stammade också en lång period förra våren, var även noll orolig då det sammanföll med återvändo till förskola efter en månads vab samt att han slutade sova på dagen. Men det var lite frustrerande att inte hänga med. Han tystnade ofta och orkade inte prata klart meningen.
ReplyDelete