Och känslorna

Det är svårt att få känslorna att gå ihop ibland. Alltså det var jag som föreslog att han skulle åka iväg. Jag ville att han skulle göra det. Samtidigt kan jag nu inte låta bli att stundvis känna ”hur fan kunde du lämna oss?”

Jag ville, vill fortfarande, att han ska må bra. När han är ledsen eller låg finns noll skadeglädje eller känslor av ”ha, där ser du!” Men när han är glad däremot, kan jag ibland känna… missunnsamhet, kanske?
Som när han ringer och det är en pissig vardagsmorgon för mig där vi springer runt och borstar tänder, packar galonisar, borstar pippilotter, letar torra vantar, etc., medan han sitter avslappnad i soffan och har det fint och vill prata och skoja med barnen medan jag smörjer eksemsalva och är dumma, arga mamma som tvingar och det svider och sluta och jag vill prata med pappa nuuuuu!
Då är det också svårt. 

Jag är inte avundsjuk, det är inte det. För han missar pyjamasgos i soffan och kittelkrig och våffelmackor och allt det andra också.
Han missar allt.
Och ibland undrar jag om han inte fattar det.
Kan han undgå att fatta det?