Vaknade imorse av att min man och våra bästa kompisar ringde på FaceTime. Alltså jag visste att han skulle träffa dem och käka middag under vad som är torsdagkväll där och tidig fredagsmorgon här, så det var ingen överraskning.
Under ungefär fyra år innan vi flyttade till Sverige, så var de här två (de är ett sambopar där hon är barndomsvän med min mans före detta fästmö och de tre gick college tillsammans, och min man bodde ett tag ihop med hennes ex... iallafall, och så har hennes nya sambo och jag tillkommit senare) liksom våra absolut bästa och närmaste vänner. Vi hängde nästan jämt, passade deras hund, hjälpte varandra med praktiska saker, åkte på semester tillsammans, etc. Sen flyttade de till San Diego pga jobb i samma veva som vi flyttade till Sverige.
Och nu är de tillbaka i Idaho.
Och min man satt där i deras kök och drack vin.
Och jag ville vara med.
Jag ville vara den personen jag var då.
Jag var beredd på samtalet, men inte känslorna.
Vissa dagar känns det så otroligt självklart att vi bor här nu. Att mina barn ska gå i svensk skola och jag såklart ska satsa på mitt svenska jobb.
Andra dagar är ingenting självklart.
Jag har iallafall landat i nåt slags beslut att mitt nuvarande förordnande som biträdande föreståndare, som sträcker sig till 2024, det ska jag ro i hamn.
Sen får vi se.
Vilken värld det blir.
No comments:
Post a Comment