Ömheten

Å ena sidan är det som att sätta på sig ett par bekväma mysbrallor.
Att vara här.
Så enkelt, så vant, så obrytt. 

Å andra sidan har det hänt någonting.
Både med mig och med samhället här.
Som gör att det skaver.

Det ena. Jag har två barn som ser, frågar och tolkar. De tvingar mig ständigt att försöka förklara allt som händer runt omkring oss och det är inte alltid så lätt.

Det andra. Som visserligen började innan vi flyttade härifrån men är så rotat nu, är att galningarna är så öppet galna. Tacka Trump för det. Man hör liksom dagligen folk öppet säga grejer som ”åh jamen vi brukar hålla oss borta från den stranden för där är det så många galningar.”
Som om det vore sjöfåglar eller ekorrar.

Och inom mig brottas känslor och bredvid mig ser jag hur barnen, särskilt den stora, lyssnar och tar in. De vi var och hälsade på förra helgen, goda vänner till familjen som har hjärtan stora som slott och djupa som brunnar, givmilda och rara.... De säger samtidigt grejer som Oh, yeah honey why dontcha say something in that other language... what'dya call it? Sweden..? Sweden language? say somthin' in it hun'!

Och storskruttan säger lydigt Jag vill bada i sjön nu, på svenska. Och jag ser samtidigt hur hon inte vill, men inte kan låta bli, att döma hur ignoranta dessa människor ändå är. Hur ofattbart det är för henne att vuxna människor inte vet att det heter Swedish, och inte ens kan fatta att det är ett språk som vilket som helst. Att de i en hel dag trodde att hennes lillasyster inte kunde prata alls utan bara babblade, tills hennes syster började tolka åt henne. 

Men hon förstår samtidigt att de menar väl. Och hon säger ingenting, inte ens till mig, om det här. Jag bara ser det på henne, för jag har ju känt sådär i så många år. Med skillnaden att jag var en svensk vuxen och inte ett halvamerikanskt barn som försökte karva fram sin identitet. 

Och alltså ömheten jag känner när jag ser henne med dessa känslor. Den är så stor.