Bless her

Åh min svärmor. 
Åh amerikaner.

Bless them.

Mina svärföräldrar är underbara på många sätt.
Varma, snälla, generösa.
Och faktiskt också ödmjuka.
Alltså relativt.
Alltså väldigt för att vara amerikaner.
Men de är ändå amerikaner, och extremt färgade av sin kultur.
Som de inte alls förstår är en kultur.
De tror ju att kultur är nåt som finns utomlands, USA är liksom facit. 

Så trots att vi befinner oss på neutral mark, i Polen, där jag förstår lika lite av språket, inte hittar mer än vad de gör, och inte är bekant med valutan, så frågar min svärmor mig hela tiden frågor som vad menar hon? är det hitåt? gör man så här i Polen? för jag är ju ändå Europé.  
Så jag förväntas kunna svara för Polen. Mer än vad de kan iallafall.

Vi bor tillsammans, sex personer i en en airbnb med tre små sovrum och ett kök avsett för frukost bestående av snabbkaffe och cigg.  Det funkar ändå. Det får man säga. Det går, men det tar på.

Vi har tvättmaskin, vilket ju är tacksamt. Men ingen torktumlare. Till min svärmors (amerikanska) fasa.

Jag: we can do a load with all towels. 
Hon: but how will they dry?

Jag:... there's a drying rack...?
Hon: yeah.. but... they're towels!
Jag:... right..
Hon: you mean... you'll just hang them? Wet? to... dry?
Jag:... right. Yes. Overnight.
Hon: ... I suppose...

Hon lägger sig. Sjukt skeptiskt. Jag stannar uppe en halvtimme till och hänger handdukarna. Som torkar. Över natten. Hon är helt orimligt förvånad. 

Dagen efter kör hon en ny tvätt. Hänger den. Hänger den lika jävla sämst som hennes son (dvs min man) hänger vår tvätt hemma, alltså bara rakt upp och ner. Tänk er en tisha eller ett par leggings som man bara tar och kastar upp på linan utan att skaka och sträcka först.
Så.
Hänger hon sin tvätt.
Jag säger inget.

Nästa dag står hon och stryker sina tröjer när jag öppnar sovrumsdörren.
These shirts just got soooo wrinkled in the wash, I don't know what happened! säger hon medan hon metodiskt för strykjärnet fram och tillbaka över sin T-shirt.

Som om det vore tvättmaskinens fel.
Men hon har aldrig tidigare levt utan torktumlare.
Vi har en diskborste i lägenheten, men en sån vet hon inte hur man använder så hon virkar oss istället snabbt en disktrasa som vi kan handdiska stekpannan med. 

Igår hade vi varit på museum och utflykt hela förmiddagen och långt in på eftermiddagen och barnen gick på knäna, endast stående upprätt tack vare ett paket mentos jag hade i fickan och ett paket kex svärfar hade i ryggsäcken.
Vi behövde lunch pronto.
Det finns tack och lov Zabkas typ överallt. De är som snabbköp som dessutom har en disk som kränger typ toast, korv, och kaffe.
Så jag sa nåt i stil med, nu går vi på Zabka och fixar nåt att äta!
Varpå storskruttan säger, Men åh, kan vi inte äta på KFC istället?! det finns ju ett alldens vid tågstationen!
Och min svärmor blixtsnabbt spänner ögonen i mitt äldsta barn och ryter åt henne NO! We are in Poland! You can have KFC any day you want, when you're in Poland; you eat something Polish!

Men storskruttan bor inte i USA. Hon kan inte äta KFC varenda dag. Hon f-ing älskar KFC och för henne är det värsta amerikanska utomlands-kicken att få äta friterand kyckling ur pappbunkar.
Så när hennes amerikanska farmor skäller på henne för att hon vill ha det. Utomlands. Blir det liksom kortslutning i hennes system och hon vet inte om hon ska skämmas eller opponera sig. Stackarn.
Men vi åt på KFC. 
Svärföräldrarna satt med och drack en kaffe.  

Höstlovet går mot sitt slut.
Det har överlag varit lyckat.
Men jag ser fram emot att komma hem.