Spaning

Eftersom vi nu fastslagit att jag inte är en bitch... Men okej. Varför cyklar män på en för låg växel?
Eller snarare, varje gång man ser någon trampa runt, runt i en frenetisk takt medan cykeln knappt rör sig framåt, så är cyklisten av manligt kön.
Vad tror dom, att flest rotationer vinner?

Är jag en bitch?

Som jag tror att jag berättade i våras hade jag stora (men faktiskt) problem på mitt nya jobb i och med att kvinnan som sagt upp sig så att de kunde anställa mig vägrade sluta på riktigt och istället för att överlämna och släppa taget försökte hon nagla sig kvar för att (förmodligen) kunna få stanna kvar och sälja sina tjänster dyrt som konsult istället. 

Hon var en klassisk slicka uppåt och sparka nedåt- typ och behandlade både mig och andra fruktansvärt dåligt, medan vår arbetsledare hade ett ganska hyfsat intryck av henne. 
Eftersom jag helst inte vill snacka skit om folk på jobbet. Eller jo det vill jag visst det, jättemycket. Men jag vill inte att folk ska tänka på mig som en skitsnackare, så har jag iallafall försökt att inte gnälla för mycket om det här inför min arbetsledare.
Och sen i somras är ju också den här kvinnan ute ur bilden. 

Men nu planerar vi en konferens i höst och då säger min arbetsledare, liksom i förbifarten:
- Också tycker jag att vi bjuder in X! så att hon inte tror att vi glömt henne.

Jag blev helt paff.
Överlade med mig själv nån minut och sa sedan:
- Om du vill bjuda in henne så gör vi det, men jag har extremt svårt för henne. Vi kommer inte överens och jag kommer inte låtsas som att vi gör det heller. Och om hon ska bjudas in på en konferens där vi redan har ett gästlista på ungefär 40 personer fler än vi egentligen rymmer, så tycker jag inte att hon är prio bara för att vi vill vara snälla. Om hon ska dit tycker jag att vi ska ha en professionell anledning att bjuda henne. 

Och då gav sig min arbetsledare direkt och backade och nu ska hon inte bjudas. Vilket jag känner mig både nöjd och lite skamsen över.
Nöjd för hallå?! Oavsett vad jag tycker om henne så tycker jag inte man spenderar statliga pengar på att bjuda in folk på konferenser bara för att man en gång varit polare (även om det såklart händer hela tiden) men dessutom vet jag att andra i organisationen tycker minst lika illa om henne som jag och att bjuda in henne kan sända signaler som min arbetsledare absolut inte skulle gilla.
Men skamsen för i slutändan är det jag som sagt Nä, jag tycker inte om henne! om en annan kvinna och därmed blockat henne från ett event hon absolut hade velat gå på.

Men, och det sa jag också. Att skulle hon vara där skulle jag allvarligt överväga att inte åka själv. Så ur balans blir jag av henne. Hon är en lismande mobbare och jag får fan puls bara av att tänka på all skit hon höll på med i våras. 

Puh!

Vår hyresvärd

Diskmaskinen kukade ihop igår kväll.
Efter att den var klar, färdigkörd, sköljd och tömd, så slutade den inte leva om utan stod och bullrade. Typ försökte tömma sig på vatten som redan var uttömt. 
Så min man (som f.ö. är hemma nu, han kom i söndags) slet till sist ut proppen så att det blev tyst. 

Vi bor i en gammal lägenhet, så diskmaskinen har inte en egen säkring i proppskåpet utan den går på en av tre säkringar som det står Spis, på. 

Huset vi bor i är byggt på typ 50 eller 60-talet när diskmaskiner inte var standard i alla kök.

Hur som. Proppen ur. Imorse när min man skulle göra french toast till barnen och slog på spisen började den urkopplade diskmaskinen återigen brumma. 

Vår hyresvärd är en man 55+ som vägrar lyssna och försöka förstå engelska och vägrar tro att kvinnor kan avgöra huruvida något är trasigt, läcker, fel i en lägenhet. Det gör att varken jag eller min man har så goda chanser att kommunicera med honom. Men jag ringde honom iallafall imorse och berättade vad som hänt.

Dismaskinen är ditt ansvar! röt han (precis som jag trott han skulle göra) direkt. Och det är sant. Vitvarorna är våra, vi köpte dem av förra hyresgästen.

Men dragningen av elen är inte mitt ansvar.
Det är hans.

Det är inte jag som kopplat elen! röt han när jag påtalade detta. Men gick till slut med på att elen var hans ansar. Men, inte på att den var knasigt dragen, för det kan ju inte jag som kvinna veta.

Jag föklarade hur det såg ut, vad det stod på propparna, etc. medan han mumlade olika versioner av det tror jag inte. Sen la jag på och cyklade till jobbet. När jag kom dit ringde han upp igen, då hade han varit förbi och kollat och ringde för att berätta att jag... nja, alltså inte haft rätt direkt. Men det var inte helt fel som jag sagt. 

Jag kontrade med att upplysa honom om att min bror (som är elektriker) ska komma förbi i eftermiddag och kika på dragningen.
Då blev herr hyresvärd lite mer medgörlig.
En man, med verktyg i byxfickorna, ska kolla. 

Vi kom överens om att höras senare då.
Jag tänker att brorsan får ringa hyresvärden direkt.
Så att han lyssnar. 

USA

Mamma! Kolla här!

Storskruttan går i fyran och får ta hem sin dator från skolan. Idag öppnade hon stolt geografiappen och visade hon kan pricka alla 50 delstater på den amerikanska kartan. 

Det kan inte jag. 

Testade och fick 34 rätt.

Hon har övat såklart. Det här är viktigt för henne. USA är viktigt för henne.

Samtidig sitter hennes pappa och väger sina föreläsningar. Vad han vill säga kontra vad han vågar säga till sina studenter i Arizona. Vågar, som i vad kan röra upp känslor som i värsta fall kan leda till att nån rapporterar honom till en ledning som då kanske känner sig tvungna att offra honom.

Han vet ju vad hans chefer egentligen tycker. Men han vet också att de inte kommer riskera sitt jobb för att rädda hans.

Och min svärfar ringer och pratar med barnen och säger till mig att han är glad att de växer upp i Sverige.

Det. Är jag också.

Stacken

Har ni läst den?
Om inte, så kan jag rekomendera den. Det är en bok som berör och som jag aldrig kommer glömma.
Hur många böcker har man inte läst och tyckt om och sen bara Har jag läst den här? Vet inte... Men det här känns bekant.. var det inte den här boken som...?
Så. Är. Inte. Stacken.  

Det finns böcker och författare som jag skulle älskat oavsett handling, bara för att språket är så ljuvligt. Som Sara Lövestams böcker. Hennes språk är som dyrbara ingridienser man skulle kunna köra i en stavmixer och servera som en grå pölsagegga och det skulle ändå smaka helt fantastiskt.

Annika Norlins språk är ett sånt jag nog egentligen skulle ha lite svårt för.
Ett som jag är ovan.
Jag kände det i början av boken.
Hade lite svårt att få det att flyta.

Men historien. Handlingen i Stacken.

Den får mig fasen att vilja skapa en bokcirkel.

Egentligen

Håller på att läsa ut Stacken av Annika Norlin. Sen ska jag läsa Fasad av Hurtig Wagrell och sen Där kräftorna sjunger för jag har inte läst den än och fick låna av en kompis.

Och jag känner ganska starkt att egentligen har jag inte tid att jobba. Jag vill bara träna och läsa böcker och umgås med människor jag tycker om.

Eftersnack

Stort tack för input.
Fan vad smarta ni är!
Jag har ett stående möte med min projektledare kl 9 varje torsdag. På väg till jobbet imorse funderade jag på om jag skulle lyfta lite av min frustration redan nu, eller om jag skulle vänta och hålla det separat från de åtta mer nödvändiga och akuta punkter jag verkligen behövde beta av.

Sen visade det sig att det hade jag inte alls behövt fundera på för, you guessed it, hon kom inte till mötet och svarade inte heller på sms:et där jag frågade om vi skulle ses online istället?

Så jag klev senare in på chefens kontor och öppnade med att säga, så som ni sa: Jag vet att det här är ett lönesamtal och nu ska vi prata lön. Men jag skulle verkligen vilja boka ett separat möte för att prata om min arbetsmiljö. 
Sen pratade vi bara om min arbetsmiljö.
Men det var på chefens initiativ. 
Kan bero på att han bryr sig, och det tror jag på riktigt att han gör. Men det kan också bero lite på att vi universitetsnissar inte kan göra så himla mycket för att påverka vår lön och han var kanske bara glad att slippa ducka en massa lönlösa försök.
Vet ej.
Men jag sa flera gånger vi kan ta det här vid ett annat tillfälle, jag menade inte att hijacka lönesamtalet, det här kan vi spara etc. Men han fortsatte fråga, han lyssnade, ville veta mer och höll med om att det inte var okej. Så det kändes ändå bra.

Sen erbjöd han sig att ta upp det med min projektledare. Jag sa att jag skulle försöka själv först. Han sa okej men jag kommer att följa upp.

Sådant är utgångsläget

Imorgon har jag lönesamtal med min chef.
Min chef är, som jag nog redan berättat, ansvarig för min fysiska arbetsmiljö, den som godkänner vab och ledighet, etc. Men han har extremt lite koll på vad jag gör varje dag. Och huruvida jag faktiskt gör ett hyfsat bra jobb.
Det är det min projektledare som har.  
Men hon har alltså inget med min lön att göra.
Det är lite knepigt.

En annan lite knepig sak är att när jag bytte jobb vid årsskiftet så fick jag inte löneförhandla. Anledningen är att universitetet inte vill att olika institutioner på samma lärosäte hamnar i lönekrig med varandra och att folk kan hoppa mellan avdelningar och projekt för att trissa upp sina löner.
Rimligt.
Men det blir också skevt.

Igår hade jag möjlighet att fråga min projektledare om hon visste om att jag hade lönesamtal och ifall min chef frågat henne något om typ hur jag sköter jag mig på jobbet.
Och jo, det hade han faktiskt gjort.
Det är positivt.
Min projektledare sa också att hon är väldigt nöjd med mig och mina insatser och sagt det till chefen också.
Allt är toppen, inget kan bli bättre. Typ.
Sa hon alltså att hon sagt.

Men så känner ju verkligen inte jag. Allt är inte toppen. Mycket kan bli bättre. Precis just nu trodde jag till exempel att vi skulle ha ett möte men hon är inte här. Och jag vet på riktigt inte om hon är i Göteborg eller på toaletten. Båda alternativen känns lika rimliga. Varje gång vi har möte är det otroligt tydligt att det hon helst av allt vill är att vi ska avsluta tidigt. Det bästa jag kan göra i hennes ögon (såhär känns det) är att ha så få och korta möten med henne som möjligt, och istället sköta mig helt själv.
Men jag är för ny för att vara så självgående.
Jag behöver information, stöd, och direktiv för att kunna göra ett bra jobb.

Jag känner mig utanför, underutnyttjad, och oinformerad. 
Som jag nämnt tidigare så har jag ändå gett mig fan på att ge den här tjänsten minst ett halvår till för att försöka få nån rätsida på det.

Lönen är inte oviktig, men i nuläget är den inte viktigast. Istället vill jag gå in i lönesamtalet och på ett sakligt sätt berätta för min chef att även om min projektledare är nöjd med mig så är jag inte nöjd.
Jag trivs inte speciellt bra på jobbet och här är varför...a, b, c. 
Jag vill vara konkret utan att verka gnällig.

Vad tror ni? Ni som har personalansvar.
Tänker jag rätt eller är det bättre att bara bita ihop och hålla käften?
Och ja, naturligtvis borde jag väl ta upp det här med min projektledare. Men, och det här är jag säker på att min chef också kommer att sympatisera med, det är exremt svårt att få tid med henne. Och när man väl får det, ska det gå fort och leda till beslut.
Att prata känslor och arbetsmiljö med henne är inget jag känner att jag kan spendera dyrbara minuter på i nuläget.
Och, arbetsmiljön är ju ändå i slutändan chefens ansvar.

Inte bara glass

Vi var på stan idag. Det var varmt (19 grader!) och mycket folk i farten. 

Barnen tjatade om glass och eftersom jag själv var sugen gav jag med mig.

Lillskruttan och jag köpte mjukglass från ett ställe medan storskruttan prompt skulle ha kulglass från ett annat. 

Eftersom kön var längre för det äldre barnet blev jag och den yngre sittandes på en bänk i solen med våra glassar medan vi väntade på storasyster.

Då kom en äldre man med glasstrut i hand och slog sig ned bredvid oss. 

Jag hann bara precis tänka att jag tyckte det var fint att han gjorde det. Det fanns ont om lediga bänkar och absolut plats för en rumpa till på vår bänk. Men själv hade jag nog inte satt mig på en bänk bredvid några jag inte kände.

Sen kom hans fru. Liten, söt tant. Även hon med glass i handen.
Men Gunnar! Inte kan du sitta där! Var ska jag sitta tänkte du då?

Gunnar såg ut att fundera på hur exakt det var hans problem.
Men jag reste mig snabbt och förklarade att hon kunde ta min plats, vi väntade ändå bara på mitt andra barn, sen var vi på väg.
Gunnars fru viftade först bort mitt förslag, men gav sig sedan och satte sig bredvid lillskruttan. Gunnar njöt av sin glass och verkade strunta i exakt allt annat. Hans fru sneglade på min yngsta dotter och jag fick en känsla av att hon var både sällskapssjuk och barnkär.

Vilken smak har du på din glass? frågade hon till slut.

Lillskruttan är inte den som småpratar med främlingar. Hon är inte den som är artig i onödan. Hon har noll problem med att vägra prata med personer hon inte vill prata med.
Snälla, snälla bara svara den söta tanten! Hon menar ju bara väl och vill ju bara prata lite med dig! försökte jag genom telepati kommunicera med mitt barn.
Och det funkade!
Mango. Svarade barnet.
Jaha... är det gott...? undrade Gunnars fru försiktigt.

Lillskruttan blev så ställd av den frågan att hon hejdade sig mitt i en slick. 
Det är den godaste glassen jag vet, svarade hon sedan gravallvarligt och såg Gunnars fru rakt i ögonen.

Då ska jag smaka den nästa gång, sa Gunnars fru med lika stort allvar.

Lillskruttan begrundade detta, nickade nöjt, och fortsatte äta sin mangoglass.

Sen kom storskruttan med sin kulglass och magin bröts och vi gick därifrån.

Jag tror faktiskt Gunnars fru kommer testa mangoglass nästa gång.

Men det spelar ingen roll. 

Det var ett moment.

Och jag älskar när barnen får såna moments och känner sig sedda av andra vuxna.
Det var fint.

Ibland måste man faktiskt sätta ner foten

Arbete, relationer och livskriser i all ära. Men ibland måste man faktiskt ägna sig åt lite mer seriösa ämnen också. Och nu kan jag inte hålla mig längre.
När jag cyklade uppför lasarettsbacken imorse såg jag en kvinna i (gissar jag) min egen ålder som hade skinny jeans på sig.
Stuprörsjeans.
Tajta brallor.
Kalla det vad ni vill, men ni vet jag menar. 

Inte många sekunder senare blev jag omcyklad av en herre iklädd samma plagg.

Även han såg ut att lämnat 40 bakom sig.

Men det här handlar inte om ålder. 
Eller jo, det handlar också om ålder. 
Men mest handlar det om ett plagg som 95% av befolkningen borde ge fan i att ha på sig.

Och ja, jag är en 40+ morsa som skulle kunna tänka mig att sadla om till sjuksköterska eller idrottslärare enbart för att få ha mjukbyxor på jobbet varje dag. Jag klipper mitt eget hår och när jag nån gång använder ögonskugga så är det en bronzer från förrförra sommaren som får hoppa in. Stilsäker är inte mitt mellannamn, men ÄNDÅ fattar jag att skinny jeans är fult.

Själv äger jag 3-4 par. Grupptrycket drabbade mig också. Men när trendernas vindar äntligen började blåsa åt ett annat håll och jeansen fick börja bli vida nertill igen, tänkte jag äntligen. Nu kan vi sluta med det här självskadebeteendet. 

Varför slutade ni inte?

Och nu syftar jag på alla er som inte tillhör en av följande två kategorier

Kate Moss och hennes lookalikes. Ni vet. Heroin chic, även om jag tänker att cigaretter och ett allmänt förakt för vitaminer och mineraler också funkar. Skinny jeans bärs här då med en lös skjorta, stor tisha, ett linne med smala band utan bh, etc. Ballerinaskor till, eller converse allstars om man inte är Kate men cool ändå. Är man Kate Moss kan man ha den här stilen för evigt. Är man det inte har man nog ett ganska smalt fönster innan cigaretterna och livstilen hinner ifatt en och stilen snabbt ser allt annat chic ut.

Dregen och hans lookalikes. Ni vet. Punkrockare som varken tränar eller tänker på kosten men ända har lagom seniga ben under en platt mage. Deras skinny jeans är antingen svarta eller så har de en gång varit svarta och hänger lite löst både i skrevet och runt fötterna. T-shirt med bandtryck till. Är man inte Dregen får man se till att tjäna pengar på musik ändå, för annars är det svårt att bära upp den här stilen med dignitet efter 35.

Men resten.
Snälla sluta.