Inköp.
Planering.
Avslutningar.
Känslor.
Barnen är helt slut på eftermiddagarna.
Särskilt lillskruttan går nästan inte att kommunicera med förrän efter middagen (som hon nästan aldrig äter med oss utan spenderar skrikande på sitt rum för att maten är äcklig, nån tagit hennes stol, ingen fattar nåt, mjölken är för varm, eller, eller, eller.... när vi är nästan klara kommer hon ut och börjar kolla vad som faktiskt ligger på talriken)
Det är oklart för mig vad hennes känslostormar bottnar i. När jag hämtar på förskolan är hon alltsom oftast glad och pedagogerna säger alltid att hon haft en bra dag och allt gått finnemang. Det enda de ibland påpekar är om hon varit lite trött och hänging, extra kelig och behövt lite mer närhet än vanligt. Aldrig att hon bråkat med någon.
Att hon varit dum mot någon eller att någon varit dum med henne.
Men sen hemma kan hon påstå att den och den retat henne, slagit henne, osv. Jag tror inte direkt att hon ljuger, men jag gissar att hon har ett behov av att få berätta sin egen, eventuellt väldigt överdrivna version av sånt som hänt, hemma i en trygg miljö där hon får äga berättelsen.
Att hon varit dum mot någon eller att någon varit dum med henne.
Men sen hemma kan hon påstå att den och den retat henne, slagit henne, osv. Jag tror inte direkt att hon ljuger, men jag gissar att hon har ett behov av att få berätta sin egen, eventuellt väldigt överdrivna version av sånt som hänt, hemma i en trygg miljö där hon får äga berättelsen.
Och det får hon gärna göra. Jag lyssnar. Men jag blir så känslomässigt dränerad av berg-och-dalbanan som kan vara hennes utbrott. I slutändan känns det som att det som funkar bäst är att krama och hålla om. Och det gör jag så gärna. Men jag önskar att hon inte behövde ta fullkomligt slut på sig själv (och mig) först genom att skrika och gråta och vilja klösa sig själv i ansiktet.
Jag både gruvar mig och ser fram emot hösten då hon börjar föreskoleklass.
Ny skola. Nya kompisar.
Kan bli bra. Kan bli hursomhelst.
Ny skola. Nya kompisar.
Kan bli bra. Kan bli hursomhelst.
Är inte det väldigt vanligt att ungarna håller ihop sig under dagarna och sen faller ihop när de är hemma i tryggheten? Stackars lilla tjej, det låter så himla jobbigt för er alla.
ReplyDeleteCarina
jo det tror jag. och det faktum att hon kan hålla ihop och kontrollera sina känslor på skolan betyder ju att hon vet skillnaden mellan vad som liksom är okej beteende och inte. så jag tror inte det är någon djup problematik bakom, förhoppningsvis bara en fas (som föräldrar älskar att hoppas på)
DeleteDet var en klok person som sa att det enda som är värre än att ha en sexåring är att va en sexåring. Jag brukar tänka på det när vår sexåring (som var sexåring sen han var 1,5 år) måste tryckutjämna. Ja det hjälper att tänka på dem som pysventlier också tycker jag.
ReplyDeleteJo så är det nog. Det är mycket frustration kring att förstå (eller uppleva sig förstå) men inte kunna. Kan bokstäverna men kan inte läsa. Kan siffrorna men kan inte räkna matte. Kan vägen till skolan men får inte gå själv... osv osv. Inte lätt.
DeleteFem, och framförallt sex var tuffaste tiden hittills med min dotter som nu är åtta. Förskoleklass blev rejält jobbigt med nya relationer och att vara både stor och liten samtidigt. Många krockar inombords i känslor och viljor. Men vi tog oss igenom det med mycket prat och kramar. Och bra pedagoger! Håller tummarna för att ni också får det.
ReplyDelete