Fifty don't give a F (party like a preschooler)

Jag var på 50-årsfest igår. Den första sen min mamma fyllde 50. Nu har jag ju själv nästan ett decenium kvar till den milstolpen men eftersom age ain't nothin but a numbah har man ju vänner som nu börjar närma sig, och ja, den som faktiskt redan trillat över kanten. 

Hur som haver. Det var trevligt. Uppstyrt.

Liveband i vardagsrummet, det ni. Och nu är inte musikkvalitet min grej av avgöra, men det lät bra. Sen fick jag veta att trummisen spelat i Wannadies och en av gitaristerna i Refused såatte... okej, ja då borde det ju låta bra. 

Och det var röj som fan på dansgolvet. Vid ett tillfälle tänkte jag att undrar hur många här som har tonåringar hemma? Och om dessa tonåringar skulle se sina föräldrar hoppa runt med slipsar och strumpebyxor, skulle de garanterat skämmas ögonen ur sig. Dödspinsamt liksom. 

Men det här gänget kunde inte bry sig mindre. 

Jag kan inte minnas när jag senast såg mäniskor dansa så fritt, totalt obrydda om hur de såg ut.
Jo, förresten det kan jag visst.
När lillskruttan och hennes polare körde dansstopp. 
Same same.