Högt och lågt från helgen

Vi har precis kommit tillbaka från en liten weekendutflykt. Först till Gallup, New Mexico.

Som svensk tror jag inte man kan höra Gallup utan att tänka undersökning. Och det är ju en form av stor undersökning, som om den ska bära namnet är gjord av Gallup Inc. som grundades av en man som hette.... trumvirvel, Gallup i efternamn. Men efternamn är man ju som bekant sällan ensam om att bära och mången är den småstad i USA som bär namn efter sin grundare. 

Så alltså också Gallup, NM. 
Det var Geroge Gallup som grundade Gallup som ställer frågor. 

David L. Gallup som grundade den lilla staden vid Route 66 och järnvägen.

Och alla mina svenska skämt om att ställa frågor i Gallup föll platt eftersom mina barn är för små och amerikaner inte alls tänker på undersökningar när de hör Gallup.

Tråkigt.

Men i Gallup finns iallafall västra USAs största, spontana marknad, dominerad av ursprungsbefolkningen som kommer från Navajo reservatet som ligger alldeles intill. På marknaden kan man köpa allt och lite mer därtill. Mat och leksaker såklart, men också bildäck, barnvagnar, hö, vinterskor, kaniner, smycken, hattar.... you name it. Och parkera där du hittar en plats och blir du instängd för du väl bara vänta. Du behöver inte betala för att parkera. Men du behöver inte klaga på att det är kaos heller. Typ så.

Vi sov på hotell med rena rum men kallt vatten i poolen. I morse klev vi upp för att köra till Window Rock (bild nedan) och sen fick min man feeling och bestämde spontant att vi även skulle ta en omväg hem via Canyon de Chelly (bild även på den nedan, men googla för lite mer spektakulära foton).

Han har haft lite dåligt samvete för att vi inte tagit barnen till Grand Canyon när vi nu faktiskt bor i the Grand Canyon state.
Den ligger typ tre timmars bilkörning från där vi bor, och visst... det är ju bara att köra. Men jag har ärligt inte pushat för det, pga jag är väldigt höjdrädd och ganska nöjd med att se höga höjder och djupa raviner på tryggt avstånd. 

Det enda som är läskigare än att själv stå nära hög höjd, är att se mina barn göra det.

Men visst titta från bilen och parkeringsplatser kan man ju göra. Så vi körde dit. Stannade vid en utsiktsplats, så en till. Mina knän skakade lite av vyerna. Men det gick bra. 

Så kom vi till den tredje utsiktsplatsen. 

Där kunde man, förutom att bara gå fram till ett lågt räcke och kika, även gå längs med vandringsleder, faktiskt ändå ner till botten av ravinen om bara hade tid och bra skor. Min man ville att vi skulle gå en bit, bara någon kilometer, för bra vyer och foton.
Men leden bestod på vissa delar bara av målade skoavtryck på stenhällen, 2-3 meter från bergsväggen som stupade mellan 50-70 meter rakt ner.
Inga räcken.
Bara en kant och så blå himmel.

Jag fick mer än svaga knän. Jag började flåsgråta, vilket jag aldrig gjort förr och aldrig behövt hitta på ett ord för heller. Men man blev irriterad och sa att jag skulle skärpa mig så att jag inte överförde mina irrationella rädslor till barnen. Men det gick inte. Är det därför det heter irrationella känslor kanske?
Jag fixade det inte. 
Min mun sa att de, min man och mina barn kunde gå utan mig, att jag skulle vänta i bilen.
Men mina händer vägrade släppa barnens händer.
Jag sa att mannen kunde själv, och när han började gå mot kanten (fast alltså längs med leden) skrek jag högt utan att kunna kontrollera det. 

Han tyckte jag överreagerade något fruktansvärt.
Han ville visa barnen ett spektakulärt landskap de kanske inte får uppleva nån fler gång och jag förstörde alltihop. Tyckte han.

Jag kan på ett sätt hålla med.
Men jag kunde kontrollera det lika mycket som jag inbillar mig att man kan kontrollera en allergisk reaktion.

Det var ingen panikångestattack. Såna har man ju hört talas om, folk tror att dom ska dö och beskriver det som det värsta som hänt.
Så var det inte.
Det vara bara en kroppslig reaktion jag inte kunde kontrollera bättre.   
Och jag tycker att han kunde ha varit lite mer förstående och visat barnen att det här är inte farligt, men mamma är rädd, och finns det någon sorts kompromiss som alla kan känna sig trygga med? 

 

Barnen tyckte det var obehagligt att jag grät, såklart. Men jag tror också att de tyckte att det var obehagligt att deras pappa inte visade mer förståelse. Hursom, jag tror inte de kommer bli höjdrädda bara för att jag är det. Eller enbart på grund av den här upplevelsen.
Hoppas inte det iallafall.

Window Rock

Canyon de Chelly