Under saxen

Så kom den till slut.
Den gör alltid det.
Dagen då jag drabbas av ett akut behov av att klippa mig. 

Det jobbiga är att jag sällan (aldrig) har varken tid eller möjlighet att uppsöka frisör samma dag som det här akuta behovet faller över mig. 

Jag går till frisör ca en gång om år. Däremellan toppar jag det själv enligt instruktioner från Youtube. Varsågoda att förfasas. Fattar att det verka helt bananas att som vuxen (och ej man 60+ med rakapparat) klippa sig själv, men jag har långt hår med lite självfall. Det är väldigt förlåtande när man bara hugger av några centimeter. 

Cirkeln är sådan. Håret växer, jag har huvudet i sanden. En dag får jag akut klippanik, försöker boka tid, får en tid om typ en vecka, tänker "det går inte!", klipper mig själv, och stoppar tillbaka huvudet i sanden i några månader till. 

Men nu i onsdags när jag insåg det akuta hårläget hade jag ändå sinnesnärvaro nog att kolla de salonger som erbjuder traineeklippningar, lite billigare, lite lättare att få komma in med kort varsel.

Fick en tid i eftermiddag. 

Så nu ska det trimmas på riktigt. Av ett (soon to be) proffs. 

Känns lyxigt.

Sist jag var hos frisören, förra hösten om jag inte minns fel, sa jag ursäktande något i stil med "ja jag vet att det är alldeles för långt"

"Vad menar du för långt?" undrade frisören "Det är lite slitet, absolut, men annars är det väl inte för långt?"

"Jomen alltså med tanke på att jag inte har så tjockt hår kan jag ju inte ha det just längre än axlarna" sa jag, och svalde "... för det har min mamma sagt."

Det har min mamma sagt. När jag var typ 10 år. Då är det ju så. Kan väl inte en frisör komma och påstå att jag visste kan ha hår längre än axlarna?
Nu har jag det ändå, mitt hår är långt ner på ryggen.
Men egentligen, kan jag inte ha det så.