Och jag försöker utarbeta ett bra standardsvar som varken leder till följdfrågor eller är oartigt eller för korthugget.
Att faktiskt ge mig på att förklara hur det känns är uteslutet.
Iallafall vad gäller 90% av de som frågar.
De vill nog egentligen inte veta och jag vill inte prata om det inför barnen, medan vi balanserar cyklar, medan glassen smälter, när fotbollsträningen snart ska börja.
Igår gav jag ett alldelens för långt och ärligt svar till en halvt bekannt mamma från förskolan och kände efteråt att, Nä okej... det där var inte bra. Jag måste hålla det kortare. Och med en tydligt punkt i slutet.
Så hur känns det då? På riktigt.
Det svänger, går upp och ner. Hittills har barnen inte haft några dippar utan varit relativt glada och positiva. Det kan svänga snabbt.
Och jag.
Jag känner det som att ett osynligt band knutits runt min midja, som vill dra mig och mitt liv till USA. Tillbaka till USA.
Och jag vet inte om jag ska spjärna emot eller bara ge efter och låta mig dras med.
Det känns som att jag vill stanna i Sverige.
Det känns som att jag vill hålla ihop min familj.
Det känns som att jag vill göra det bästa för mina barn.
Det känns som att det finns spännande möjligheter på fler platser än en.
Det känns som att ibland måste man våga chansa.
Det känns som att jag inte orkar fatta beslut.
Det känns inte som att jag vill att nån annan ska få bestämma.
Det svänger, går upp och ner. Hittills har barnen inte haft några dippar utan varit relativt glada och positiva. Det kan svänga snabbt.
Och jag.
Jag känner det som att ett osynligt band knutits runt min midja, som vill dra mig och mitt liv till USA. Tillbaka till USA.
Och jag vet inte om jag ska spjärna emot eller bara ge efter och låta mig dras med.
Det känns som att jag vill stanna i Sverige.
Det känns som att jag vill hålla ihop min familj.
Det känns som att jag vill göra det bästa för mina barn.
Det känns som att det finns spännande möjligheter på fler platser än en.
Det känns som att ibland måste man våga chansa.
Det känns som att jag inte orkar fatta beslut.
Det känns inte som att jag vill att nån annan ska få bestämma.
Typ så känns det.
Och, viktigast av allt kanske. Är ju att jag (vi) inte behöver bestämma nånting nu.
Det ska jag absolut lägga in i manuset för mitt standardsvar.
Vi får vänta och se tiden an lite.
Och, viktigast av allt kanske. Är ju att jag (vi) inte behöver bestämma nånting nu.
Det ska jag absolut lägga in i manuset för mitt standardsvar.
Vi får vänta och se tiden an lite.
Just nu känns det ganska okej.
Vi får vänta och se.
Hur låter det?
Vi får vänta och se.
Hur låter det?
Jag tror som du att ni inte behöver bestämma något nu. Det kan ge en lite ro. Och för de som orkar med den mer komplicerade versionen kan man väl ge den men känner så väl igen det här med att ge lite för mycket svar till den som inte kan ta emot och hur dränerande det kan vara.
ReplyDeleteAv vad jag kan utläsa från dina bloggtexter är att du har en välutvecklad intuition och stark inre kompass. Du vet oftast vad du anser om saker men det betyder inte att du inte kan ompröva. Du har tydliga värderingar och verkar veta vad som skapar mening för dig. Jag tog fasta på några saker: Det känns som att det finns spännande möjligheter på fler platser än en.
ReplyDeleteDet känns som att ibland måste man våga chansa. Tänker också på din make som kämpar med att komma in på den svenska arbetsmarknaden.. Det är tufft att känna att man inte får vara med. Skulle det finnas arbetsmöjligheter för dig i USA? Nej, du behöver inte svara. Jag ville egentligen bara säga tack för att du skriver.
tack för kloka ord, båda två. och tack för att ni läser.
ReplyDeleteHar din man fått en fast tjänst i USA, eller hur var det? Och nej, du måste inte bestämma nu. Jag tänker på Annika, som hade bloggen Colombialiv. Hon byggde en akademisk karriär i Colombia innan de rätt plötsligt flyttade till Umeå (som hon kommer ifrån).
ReplyDelete