Kvinnan och bilen, kapitel 17

Sedan några dagar tillbaka har jag reagerat på att två av bilens däck sett något för lite välpumpade ut. Lita platta, med andra ord. 

För ca 10 år sedan när jag satt på mitt kontor kom en piffig sekreterare som hette Audry och knackade på dörren och undrade om det inte var jag som körde den silverfärgade Mazdan som alltid stod parkerad på andra raden staff lot utanför the Presiden's building.
Jag bekräftade att så var fallet. Den var min. 
Well cause hun', your left rear tire is basically flat. 

Sa hon och gick. 
Och jag gick ut och kollade och jo, jag hade nästan punka. 

Jag skämdes lika mycket för att jag inte hade märkt det, som att Audry hade gjort det, trots att hon ju bara parkerat i närheten. Men Idaho är så, damerna kan vara jäkligt snärtiga men nog fasen kan dom köra truck, byta olja och hantera ett vapen också.
Säger inte att det är något att eftersträva, men så är det iallafall.

Hursom.
Även om mina kunskaper om bilar är fortsatt nästintill obefintliga så har jag sedan dess lite koll på huruvida jag håller på att få punka eller inte. Och imorse när jag körde storskruttan hem från gymnastiken tänkte jag högt i bilen "ska jag köra in på en mack och be någon där hjälpa mig pumpa eller ska jag be morfar?"

Morfar! tyckte min dotter. Och fortsatte påpeka att jag verkligen inte kan nånting om bilar. Det har hon rätt i, men även om jag inte direkt skäms över det, så vill jag inte heller framstå som totalt hjälplös så jag gjorde en poäng av att hennes morfar fick lära mig kolla trycket i däcken (det var lågt, och jag fick beröm för att jag märkt det!) och nu vet jag vad trycket borde vara, hur man kollar det, och hur man pumpar.

Är det sånt jag borde kunnat redan?

Absolut.
Men är jag ändå lite löjligt stolt för att jag lärt mig det idag?

Jajjemums.

Rent hus

Jomen det är det.
Rent alltså.
Inte så att jag skulle äta keso från golvet (vilket ett av mina barn gjorde en gång och sedan bröt ihop för att det flöt omkring ett ludd i hennes badvatten, för DET var äckligt)

Var det värt det då, städningen? Det får jag se när jag får räkningen... Nämen jag kan absolut hålla med om att plocket är värst och när man väl gjort det kan man lika gärna städa själv.
Men. Men... hade jag inte haft Ann-Charlotte (jag var inte ens i närheten, hon hade inte ett tantnamn... aja) inbokad idag så hade jag inte heller röjt igår.
Så är det.

Om jag kommer fortsätta ha henne inbokad regelbundet? Ja, jag tror det. Inte jätteofta, men regelbundet, så att jag vet att det blir av även när min egen ork och motivation tryter. 

Nu sitter jag vid köksbordet och jobbar klart min arbetsdag och när jag sneglar åt vänster ser jag att hon torkat upp alla smulor under brödrosten OCH rengjort elementet. När jag sneglar åt höger ser jag att hon lyft på micron och torkat därunder också.

Fint. 

Dagen efter, dagen före

Så gick en påsk. Jag har fått frågan, eller påståendet snarare Och ni firar med dina föräldrar? flera gånger under veckan som var. Men nä, det gjorde vi inte, för de drog till stugan flera dagar innnan påsk och stannar tills långt efter haren. Där firade vi alltid påsk som barn också, eller firade och firade... påsken var bara en lite soligare och mer sockerstinn version av sportlovet. 
Vi åkte skidor. 
Och det gör dom fortfarande. Skulle vi vilja påska med dem vore vi välkomna, men då får vi komma till dem. De är i stugan. 

Det gör mig ingenting. Ägg och godis. Kanske nån fjäder. Mer än så behöver inte påsken vara för mig. I lördags var vi bjudna till en kompis på middag. I går var vi hos polska negmammans familj. 
Så vi är inte ofirade alls. 

Idag har jag vaknat med halsont. Lillskruttan har varit lite rosslig under lovet så det känns rimligt. Jag tänker ägna dagen åt att föbereda mig för dagen som kommer imorgon. Både jobbmässigt, så att uppförsbacken när man slår på datorn inte är lika brant, men framförallt så ska jag plocka prylar idag för imorgon kommer ...paus för tumvirvel och oliiiidlig spänning..... städhjälpen!

Jo. Se. Ru. 

Jag har äntligen fått tummen ur och imorgon kommer en tant (vi har pratat i telefon och hon heter Gudrun eller Ingeborg eller nåt sånt, så jo... hon är nog en tant) för en första konsultation och provstädning.
Så då måste jag ju plocka upp alla skor, gossedjur, och random skit som ligger överallt först, så att hon har en rimlig chans att faktiskt kunna städa. 

Det känns lika delar jättejobbigt och jättebra. 

Alltså jättejobbigt för fan vad drygt det är att plocka upp grejer och måsta bestämma sig för var de faktiskt hör hemma. Inte alls jättejobbigt som i att förlika sig med att jag ska betala någon för att städa mitt hem. Det har varit en dröm i flera år, jag har bara varit snål samt inte orkat ta striden med min man som varit emot det. Men vissa saker är värda sitt pris och jag hoppas verkligen att Gudrun/Ingeborg ska visa sig vara en sådan.  

En sjukt oskön sida av mig

Alla har vi våra sidor. Och jag hoppas att jag inte är ensam om att ibland känns en viss brist på kongruens mellan hur jag vill bete mig och bli uppfattad, och hur jag faktiskt beter mig. 

Det händer till exempel nästan varenda gång jag är på väg mot en dörr, hiss, eller liknande samtidigt som någon annan.
Det hövliga och normala är att då sakta in på steget och låta den andra personen gå före, ett beteende som ofta resulterar i att båda pausar och genom blickar och gester sedan kommer till samförstånd om vem som ska gå först.  
Jag vet det. Och vill bete mig så.
Men min reflex är att skynda mig och komma först. 
Det är som att kroppen gör det innan jag hinner stoppa den. 

När den andra personen saktat in och precis ska höja handen i en "gå före du" gest, då har jag redan smitit före, som en femåring som vill stå först i kön till fiskdammen. 

Vem gör ens så?

Jag. Tyvärr ganska ofta. 

Sjukt osoft. 

En annan sida som kommer fram titt som tätt och som jag inte heller riktigt kan förlika mig med, är min brist på empati och förståelse när det gäller människor, inklusive barn (sjukt osympatiskt jag vet) som liksom inte tar tag i saker och agerar. Som gnäller över saker de har förmåga att påverka men låter bli att ens försöka påverka. 

Exempel 1: Kollega som är missnöjd med jobb, chef, och liv i allmänhet. Beklagar sig ofta och gärna, men kommer man med konkreta förslag som att tex ta upp en fråga med ett arbetsplatsombud eller titta på alternativa fotbollslag till sonen, så får man bara ett uppgivet skratt till svar... som om man precis föreslagit att hon skiljer sig, flyttar till London och börjar sjunga opera. Jag säger inte att hennes problem är triviala, och jag säger inte att man inte får gnälla för sakens skull... men det som jag tror stör mig är när folk inte ser skillnad på problem som är väldigt komplexa och svårlösta och problem som faktiskt skulle kunna gå att göra något åt om man bara försökte. 

Exempel 2: En av lillskruttans kompisar. Eller kompisar och kompisar, men tjejen bor nära så det blir att de leker en hel del. Jag tror inte på riktigt att det är något fel på henne, hon är nog ett snällt och alldeles normalt barn. Men hon är väldigt tystlåten och passiv. Lillskruttan kan ibland säga saker som Jag vill inte leka med henne, hon är så långsam och säger ju typ aldrig något! och då anstränger jag mig till mitt yttersta och svarar något i stil med Jamen alla är vi olika! medan jag tänker
Ja herregud, vad är problemet, har den ungen ingen högre växel?

Sen känner jag mig som en sjukt oskön person. 

Att sova är för veklingar

Så gick en helg som varit fullproppad med roliga och trevliga aktiviteter men som bjudit på alldeles för lite sömn.
Tog planet till Stockholm 06:00 fredag morgon för en heldag ledningsmöte. 
Det var början på helgen, som alltså bland annat innehöll middag på krogen med mina syskon och repspektive, studentspex, gymnastikträning, gudstjänst pga palmsöndag och lillskruttan fick bära korset och sjöng i kören, fotbollsmatch och massa tvätt pga nattgäster och pga min man flyger till Arizona just i detta nu.
Han tog planet 06:00 imorse.
Jag skjutsade honom till flyget 04:45.
Nu sitter jag på kontoret och tänker att jag ska vara snäll mot mig själv idag. 
Inte gräma mig över att jag inte kommer vara speciellt produktiv.
Det är okej. 
Jag hade ju en svinlång arbetsdag i fredags. 
Idag ska jag renskriva anteckningar, ta två möten, och hålla mig vaken.

Det får räcka.

Min mamma

Idag bjöd jag min mamma på en försenad födelsedagslunch.
Bara hon och jag på en liten fiskrestaurang som jag länge velat prova och visste att hon skulle gilla pga den kvinnan är inte svårbjudd på fisk och skaldjur. 

Jag åt fish and chips, hon valde fisksoppa med musslor och räkor. 
Båda var nöjda med maten. 

Vi pratade om ditt och datt. 
Jag berättade att jag funderade på att skaffa städhjälp, och hon sa att hon tyckte det var en bra idé.
Hon berättade att hon ångrar att hon och pappa aldrig reste hem till sina respektive föräldrar var för sig när vi var små. Att vi alltid åkte som en familj överallt, för det var liksom så det skulle vara.

Men hon fick liksom aldrig tillfälle äta lunch såhär med sin mamma.
I vuxen ålder.
Bara de två.
En vanlig onsdag.

Inte samma lika

Det finns tre huvudsakliga grupperingar vad gäller föräldrar i min värld.

Grupp 1
Kärnfamiljen. Mamma, pappa, barn. Inte nödvändtigtvis varken gifta eller glada, men de bor tillsammans på en adress, har gemensam vårdnad, och har ofta en ambition att vara jämställda. Det är ofta mer hennes ambition. 

Grupp 2
Varannan-veckagänget. Barnen flyttar emellan och föräldrarna hänvisar till varandra när man föreslår aktiviteter som faller utanför deras veckor. Torsdag sa du? då är barnen hos Hanna, messa henne. 

Grupp 3
De ensamstående. De har ensam vårdnad och oavsett om det finns en annan förälder nånstans i pereferin eller om det aldrig funnits någon i huvudtaget så är det förälder singular när det gäller allt som har med barnet eller barnen att göra. Ensamstående och enastående, som en gruppmedlem sa en gång.

Ja jag hårddrar. Fattar att det finns nyanser men jag är inte intresserad av dem just nu okej? Det här kommer heller inte att gå ut på att det är syndast om mig, för det är det absolut inte. Långt ifrån. Det är inte synd om mig, jag är bara mänsklig och vill få gnälla lite. Och så vill jag dessutom få höra till ibland. 

So sue me. 

Det jag ska komma till.

Och gnälla över. 

Är att jag ibland kan sakna att tillhöra en sånhär grupp och få lufta problem som andra nickar och sådär Ah, jag veeet! åt. 

För det är dåligt med sånt för min del.

Grupp 1, det har jag skrivit om tidigare, men det tål att upprepas, vill jag bara slå på käften när de säger saker som Ahmen jag tycker att det är ganska myyysigt när min sambo åker bort ett par dagar med jobbet! Då brukar barnen få sova i min säng, eller så sover vi i en koja i vardagsrummet, och äter middag på en filt på golvet. Asså såååå mysigt. Eller, fast det säger dom aldrig till mig, det överhör jag bara i lunchrummet Shit asså min man ska bort i nästa vecka. Tre nätter och Pelle har träning på tisdagkväll. Jag fattar inte hur jag ska fixa det. Jag säger nu inte att det inte kan få vara supermys för exempel 1 och svinmeckigt för exempel 2. 

Jag kan bara absolut inte relatera. 

Grupp 2, oavsett hur relationen till den andra föräldern ser ut, så är de alla separerade. Vissa nyligen och det är sårigt och svårt. Andra är typ bästisar och kommunikation är nemas problemas, ofta t.o.m. bättre än mellan par som lever under samma tak. Men de flesta har sin co-parent i samma stad, har relativ tät kontakt och kan flexa dagar och scheman hit och dit när det behövs för resor och annat. Jag kan inte relatera. 

Grupp 3. Soloartisterna. De gör allting ensamma. Här vill jag relatera, men får inte. Har vid några få tillfällen försökt, och sagt något i stil med ja, jag vet till en ensamstående förälder. Men jag vet inte alls det, och ska inte tro att jag vet. För jag är gift med mina barns far och även om han är borta mycket är han också hemma mycket och även när han inte fysiskt är hemma så finns han och barnen kan ringa och vi är en familj och det är inte alls så att barnen liksom inte ens har en pappa. Sådeså. Du får inte vara med i våran klubb. Stick! 

Och de har ju rätt. Så jag ska inte relatera. 

Såatte. Jag är relativt lyckligt gift och om en vecka åker min man bort i 5-6 veckor och det är i vårt sammanhang så jättekort stund att man inte ens behöver bli riktigt ledsen. Nån som är sugen på att relatera?

Hon tittar på teve, hon tittar på teve, hon tittar på teve...

Var kom hon ifrååååån?

Doktor Kosmos. Om ni tror att jag tappat det.

Hursom. Vi ser inte bara Sveriges mästerkock. Vi ser Mästarnas Mästare också.

Särskillt storskruttan älskar det. Både tävlingarna och återblickarna där man får se en av deltagarnas karriär sammanfattade till några minuter. 

Efteråt pratar vi om att satsa, om att träna, om att vilja vinna nånting så mycket.
Men också om att förlora, att vara dålig förlorare.
Båda barnen tycker att det är väldigt fascinerande att se vuxna människor bli arga och ledsna på riktigt när de förlorar eller inte gör så bra ifrån sig på en tävling som ju inte ens är på riktigt, eller är den det? Den är på teve. Men är den på riktigt? Dom tävlar inte för nåt lag, eller för Sverige, så då är det inte på riktigt. Eller?

Jag tror också dom tycker det är kul att se idrottare som ju ofta är i min ålder, och även ofta såna vars karriärer jag följt med spänning. Åh, det här minns jag! ropar jag ofta under tillbakablickarna och då blir dom alldeles så Va? Minns du det här? Fanns jag då?

Mer teve alltså. Det var bara det. 

Status i plural

På jobbet: Jag har en liten dip på jobbet nu. Förmodligen, förhoppningsvis, högst tillfällig. Men vi får se. Jag vill att det ska gynna mig om jag jobbar hårt. Är det så fel?

På relationsfronten: Efter vårt konstruktiva gräl för några veckor sedan känns det som att vi åter är tillbaka i hjulspåren. Han kanske också har en dip på jobbet, eller så har han redan mentalt flyttat fokus till det arbete han kan göra när han faktiskt är på plats. Han åkter tillbaka till AZ om två veckor.

På teve: Jag ser Sveriges mästerkock med barnen varje onsdagkväll. Det är jättemysigt och har dessutom gjort att de båda är mer intresserade av matlagning (och att provsmaka!). Jätteviktigt är att jag inte ens har min telefon i samma rum utan är helt fokuserad på att titta på teve tillsammans med dem. Tråkigt att Amos åkte ut. Jag hejar på Karin (hon som är läkare, inte den andra Karin).

På dagordningen: Lunchlöprunda med min arbetsledare. Visst har jag sagt att hon är som en hare. Svårfångad som satan. Så när hon frågar om jag vill hänga med henne och hennes andra kollegor och springa i skogen på lunchen, då säger jag ja.