En sjukt oskön sida av mig

Alla har vi våra sidor. Och jag hoppas att jag inte är ensam om att ibland känns en viss brist på kongruens mellan hur jag vill bete mig och bli uppfattad, och hur jag faktiskt beter mig. 

Det händer till exempel nästan varenda gång jag är på väg mot en dörr, hiss, eller liknande samtidigt som någon annan.
Det hövliga och normala är att då sakta in på steget och låta den andra personen gå före, ett beteende som ofta resulterar i att båda pausar och genom blickar och gester sedan kommer till samförstånd om vem som ska gå först.  
Jag vet det. Och vill bete mig så.
Men min reflex är att skynda mig och komma först. 
Det är som att kroppen gör det innan jag hinner stoppa den. 

När den andra personen saktat in och precis ska höja handen i en "gå före du" gest, då har jag redan smitit före, som en femåring som vill stå först i kön till fiskdammen. 

Vem gör ens så?

Jag. Tyvärr ganska ofta. 

Sjukt osoft. 

En annan sida som kommer fram titt som tätt och som jag inte heller riktigt kan förlika mig med, är min brist på empati och förståelse när det gäller människor, inklusive barn (sjukt osympatiskt jag vet) som liksom inte tar tag i saker och agerar. Som gnäller över saker de har förmåga att påverka men låter bli att ens försöka påverka. 

Exempel 1: Kollega som är missnöjd med jobb, chef, och liv i allmänhet. Beklagar sig ofta och gärna, men kommer man med konkreta förslag som att tex ta upp en fråga med ett arbetsplatsombud eller titta på alternativa fotbollslag till sonen, så får man bara ett uppgivet skratt till svar... som om man precis föreslagit att hon skiljer sig, flyttar till London och börjar sjunga opera. Jag säger inte att hennes problem är triviala, och jag säger inte att man inte får gnälla för sakens skull... men det som jag tror stör mig är när folk inte ser skillnad på problem som är väldigt komplexa och svårlösta och problem som faktiskt skulle kunna gå att göra något åt om man bara försökte. 

Exempel 2: En av lillskruttans kompisar. Eller kompisar och kompisar, men tjejen bor nära så det blir att de leker en hel del. Jag tror inte på riktigt att det är något fel på henne, hon är nog ett snällt och alldeles normalt barn. Men hon är väldigt tystlåten och passiv. Lillskruttan kan ibland säga saker som Jag vill inte leka med henne, hon är så långsam och säger ju typ aldrig något! och då anstränger jag mig till mitt yttersta och svarar något i stil med Jamen alla är vi olika! medan jag tänker
Ja herregud, vad är problemet, har den ungen ingen högre växel?

Sen känner jag mig som en sjukt oskön person.