Grupp 1
Kärnfamiljen. Mamma, pappa, barn. Inte nödvändtigtvis varken gifta eller glada, men de bor tillsammans på en adress, har gemensam vårdnad, och har ofta en ambition att vara jämställda. Det är ofta mer hennes ambition.
Kärnfamiljen. Mamma, pappa, barn. Inte nödvändtigtvis varken gifta eller glada, men de bor tillsammans på en adress, har gemensam vårdnad, och har ofta en ambition att vara jämställda. Det är ofta mer hennes ambition.
Grupp 2
Varannan-veckagänget. Barnen flyttar emellan och föräldrarna hänvisar till varandra när man föreslår aktiviteter som faller utanför deras veckor. Torsdag sa du? då är barnen hos Hanna, messa henne.
Varannan-veckagänget. Barnen flyttar emellan och föräldrarna hänvisar till varandra när man föreslår aktiviteter som faller utanför deras veckor. Torsdag sa du? då är barnen hos Hanna, messa henne.
Grupp 3
De ensamstående. De har ensam vårdnad och oavsett om det finns en annan förälder nånstans i pereferin eller om det aldrig funnits någon i huvudtaget så är det förälder singular när det gäller allt som har med barnet eller barnen att göra. Ensamstående och enastående, som en gruppmedlem sa en gång.
De ensamstående. De har ensam vårdnad och oavsett om det finns en annan förälder nånstans i pereferin eller om det aldrig funnits någon i huvudtaget så är det förälder singular när det gäller allt som har med barnet eller barnen att göra. Ensamstående och enastående, som en gruppmedlem sa en gång.
Ja jag hårddrar. Fattar att det finns nyanser men jag är inte intresserad av dem just nu okej? Det här kommer heller inte att gå ut på att det är syndast om mig, för det är det absolut inte. Långt ifrån. Det är inte synd om mig, jag är bara mänsklig och vill få gnälla lite. Och så vill jag dessutom få höra till ibland.
So sue me.
Det jag ska komma till.
Och gnälla över.
Är att jag ibland kan sakna att tillhöra en sånhär grupp och få lufta problem som andra nickar och sådär Ah, jag veeet! åt.
För det är dåligt med sånt för min del.
Grupp 1, det har jag skrivit om tidigare, men det tål att upprepas, vill jag bara slå på käften när de säger saker som Ahmen jag tycker att det är ganska myyysigt när min sambo åker bort ett par dagar med jobbet! Då brukar barnen få sova i min säng, eller så sover vi i en koja i vardagsrummet, och äter middag på en filt på golvet. Asså såååå mysigt. Eller, fast det säger dom aldrig till mig, det överhör jag bara i lunchrummet Shit asså min man ska bort i nästa vecka. Tre nätter och Pelle har träning på tisdagkväll. Jag fattar inte hur jag ska fixa det. Jag säger nu inte att det inte kan få vara supermys för exempel 1 och svinmeckigt för exempel 2.
Jag kan bara absolut inte relatera.
Grupp 2, oavsett hur relationen till den andra föräldern ser ut, så är de alla separerade. Vissa nyligen och det är sårigt och svårt. Andra är typ bästisar och kommunikation är nemas problemas, ofta t.o.m. bättre än mellan par som lever under samma tak. Men de flesta har sin co-parent i samma stad, har relativ tät kontakt och kan flexa dagar och scheman hit och dit när det behövs för resor och annat. Jag kan inte relatera.
Grupp 3. Soloartisterna. De gör allting ensamma. Här vill jag relatera, men får inte. Har vid några få tillfällen försökt, och sagt något i stil med ja, jag vet till en ensamstående förälder. Men jag vet inte alls det, och ska inte tro att jag vet. För jag är gift med mina barns far och även om han är borta mycket är han också hemma mycket och även när han inte fysiskt är hemma så finns han och barnen kan ringa och vi är en familj och det är inte alls så att barnen liksom inte ens har en pappa. Sådeså. Du får inte vara med i våran klubb. Stick!
Och de har ju rätt. Så jag ska inte relatera.
Såatte. Jag är relativt lyckligt gift och om en vecka åker min man bort i 5-6 veckor och det är i vårt sammanhang så jättekort stund att man inte ens behöver bli riktigt ledsen. Nån som är sugen på att relatera?
Jag kan relatera trots att jag också ingår i grupp 1. Min sambo jobbar i butik vilket betyder arbete varannan helg, 2 kvällar till 19 och en till 18 varje vecka. Den absolut största delen av barnens aktiviteter och kvällsrutiner inkl middag och läxor hamnar ju på mig. Och nej, det är inte synd om mig heller. Det är bara svårt att hitta tid för mig själv att träna etc på vardagarna då jag tycker det är oerhört svårt att göra sånt efter 20 på kvällarna. Det är dessutom olika dagar varannan vecka som han är ledig och/eller slutar tidigt/sent. Förut var det mer samma så då visste jag att jag alltid kunde göra något (träna, träffa kompisar etc) på tex tisdagar och torsdagar, nu måste jag kolla varje vecka för jag kommer aldrig ihåg vilka dagar han jobbar hur länge. Klart man måste få gnälla av sig 😀
ReplyDeleteDefinitivt sugen. För tillfället i grupp 1 men vet inte för hur länge. Sen kanske det blir grupp 2 eller nån variant av din grupp? Fast det är svårt att veta, han fick inte jobbet han sökte på USAs östkust.
ReplyDeleteJag är ju 100 procent grupp 1 och jag fattar ju att vi har det bra. Men grupp 1 har också stora skillnader inom gruppen. Tex kan man ju ha ett skyddsnät av släktingar i närheten, eller en man som inte reser i tjänsten. Jag saknade släktingar i närheten och hade en man som först var borta sammanlagt tre månader av Elviras första två år, och sen varannan helg i 1,5 år plus ett par veckor på sommaren när han städade ur sin pappas två enorma hus. Jag tyckte tex det var helt orimligt när min kompis klagade på sin svärmor som hämtade hennes son varje onsdag, men inte tyckte att det var okej att hon passade på att springa i butiker efter jobbet de dagarna. Jag fattar att grupp 3 är nåt helt annat, men liksom. Måste ändå bara säga det.
ReplyDeleteEn annan kompis som också hade en man som reste ännu mer orimligt mycket i tjänsten under småbarnsåren sa att det blev som ett svek som aldrig gick komma över, att han inte bara bytte jobb. Och när han väl bytte jobb så var det till ett annat med resor. De skilde sig sen.