Konung och Förräv

Som jag tidigare berättat har lillskruttan slutat säga godmorgonrock och banilj.

Däremot säger hon Förävarna istället för Förrädarna och funderar varje vecka på om deltagarna ska lista ut vem som är en förräv.. I hennes huvud helt logiskt med tanke på uttrycket listig som en räv. Ju.

Även gulligt imorse då hon upptäckte en gyllene samling kåda på sänggaveln i stugan. Såg precis ut som den honung hon gillar att ringla över filen.

-Titta! Det är konung på sängen!

Jag rättar inte. Bara njuter.

En bild på den annars så bildfattiga bloggen

På tal om barn och idrott... Närå.
Vi har kanske sagt nog. 
Eller nä, det har vi inte. Polska negmamman messade mig igår och frågade om vi kanske hade ett par benskydd hennes son kunde få låna i veckan då han för första gången ska få prova på fotbollsträning (organiserad idrott!) och hon inte ville köpa ett par då han bara ska prova.
Jag svarade självklart och undrade om han behövde fotbollsstrumpor också.

Hon svarade med ett frågetecken.

Jag skrev att jag skulle göra iordning en påse med grejer. 

Jag hoppas han gillar det, och jag hoppas att hon gillar det.
Ja det kan vara mycket meck att vara idrottsförälder, men det kan vara så otroligt givande också.

 

Jag kan gå med på att jag kanske överreagerar men hon är ändå fan sämst

Varning för långt och meningslöst inlägg men jag måste få ranta av mig.

Bakgrund
Jag bytte jobb vid årsskiftet. Eller ja, jag jobbar ju kvar på samma universitet, så arbetsgivaren är egentligen fortfarande densamma, men jag har bytt institution vilket betyder att kollegor, kontor, arbetsuppgifter, etc. allt är nytt. Precis vid övergången, bytet från ena arbetsplatsen till den andra, så var jag precis hemkommen från USA och dyngsjuk i influensa. Låg hemma och orkade knappt gå mellan säng och soffa. Det påverkar berättelsen (ni nu med fördel struntar i att läsa om ni kan tänka er nånting alls av värde att göra istället) på det vis att jag blev lite snuvad på avslut på mitt gamla jobb. Fick liksom inte städa ur kontoret i lugn och ro, ta en sista lunch med kollegorna, knyta ihop säcken på det sätt jag tänkt mig. Istället fick jag börja på nya jobbet med slem kvar i halsen och sedan på luncher och lugna luckor springa över till gamla kontoret och flytta ut från ett kontor som någon annan redan försiktigt försökt flytta in i. 

Det här var i januari. 
I mars blev det officiellt att ytterligare en medarbetare från gamla jobbet, Sofia, också skulle sluta och även hon gå till en annan institution på universitetet.
Att vår gamla chef skulle gå i pension under våren var sedan länge känt.

Summa sumarum skulle alltså tre ur den tidigare styrkan på sex personer bort, och så småningom ersättas. 

Så. För drygt en månad sedan skickar en tidigare kollega, Gudrun, ut ett mail där hon meddelar att vi kommer slå tre flugor i en smäll och gå ut och äta tillsammans för att tacka av oss alla tre samtidigt, jag, Sofia, och gamla chefen. Hon gör en kort Doodle på datum som kan passa och det bestäms att detta ska ske den 28:e maj. Vi får en outlookinbjudan där namnet på en restaurang i prisklass medel står med ett ? efter i plats-raden. 

Det går en månad och lite mer. I fredags kommer ett mail från Gudrun där hon skriver att hon nu tagit sig friheten att boka bord på en annan restaurang (prisklass skyhög) och hoppas att detta ska falla alla i smaken?

Jag är ingen foodie och har varken budget eller matintresse för att ha så stor koll på restauranger i prisklass skyhög, men en snabb googling bekräftade att det här stället inte serverade mat utan upplevelser (insert eyeroll) och menypaketen hade inga priser listade. Under tiden jag googlade mig fram till detta kommer en uppdaterad outlookinbjudan där det dessutom står att universitetet bekostar upp till 650 kr/person, resten får man betala själv.

Jag blev väldigt arg och provocerad. Frågade runt lite på nya kontoret och jodå, de som varit på den här restaurangen sa att man inte kom under 2000 kr om man ville äta och dricka hyfsat gott. Drack man vatten och tog en 3-rätters kunde man kanske komma under 800 kr trodde någon. 

Skrev ett svarsmejl där jag frågade Gudrun vad exakt hon bokat (avsmakningsmeny, vårmeny, etc?) och framför allt tryckte på att det ju blir jättekonstigt om ett sällskap på 6-8 personer alla beställer olika menyer, några 3 rätter och andra 9. Men också lyfte att jag tyckte att det var sällskapet som var viktigt denna kväll och hade hoppats på något lite mindre stramt. Jag hade kollat med både Sofia och annan tidigare kollega som också båda gärna ville undvika prisklass svindyrt, innan jag skickade mejlet. 

Idag kom svaret att eftersom god mat tydligen inte faller alla på läppen så har Gudrun avbokat den dyra restaurangen. Så nu får vi gå någon annanstans. Hon vet då inte var. Hoppas alla får en trevlig kväll.

Jag känner att jag kunde ha skött det bättre. Men jag känner också att det är inte Gudrun som ska bli avtackad, det är jag (och Sofia och gamla chefen) och hon borde iallfall ha kollat med oss innan hon bokade ett gourmetställe. Jag tycker inte man ska behöva lägga till en tusenlapp själv när man blir avtackad, alternativt dricka vatten och äta 3 rätter medan andra vid bordet tar 9 rätter och somelierns rekomenderade vinpaket.
Dessutom är det så sjuuuukt ovärt med fina restauranger när man inte äter kött (jomen den här palsternackan är både sotad och picklad, det blir fyra miljoner, tack) Jag vill inte äta sotade palternackor och dricka hutlöst dyrt vin. Jag vill bli mätt och dricka vin som är rött, rosa eller vitt. 

Jag vet inte. Men middagen med tidigare kollegor som tidigare kändes så mysig, som det avslut jag inte riktigt fått än, känns nu bara jobbig.
Trist ju. 

Det går bra för mig, ska jag ta ansvar för andra också?

Jag var hos tandläkaren imorse. 
Bara på rutinkoll. 
Vid tidigare besök har jag alltid träffat en väldigt blek finsk tandhygienist som skulle ha fallit PNM på läppen om man säger så.
Artig och korrekt utan minsta leende eller positiv feedback på min orala hygien. 

-Nå men det ser helt ok ut, har hon som mest kunnat säga.
Som ett uttråkad mumintroll som ändå väntar på en katastrof.

Nååå men det seeer heelt oooh kååå oot.. (på utandning i en tyst suck)

Idag var hon ersatt av en kille med asiatiskt utseende och extremt bred skånska.

Jeaoo men heaääur sear jo jeatte brah ut! Do haur jo jeattefeejna teanderh!

Ursäkta min skånska. 

Men kul när man för beröm för sin tandborstning.

Imorgon är det lillskruttans tur.
Hon (okej vi) fick backning på borstningen av hennes hörntänder senast så nu ska vi dit igen och hoppas att tandläkaren kommer säga att det ser mycket bättre ut.

Sen jag köpte eltandborstar till barnen har jag väldigt svårt att motivera mig att hjälpa dem att borsta.
Jag tjatar och ser till att de borstar två gånger om dagen.
Men jag assisterar kanske två gånger i veckan.
Det är fel. Det är dåligt.
Man ska hjälpa dem borsta tills att de är 11 år säger tandläkaren.
Men gud orka.
Just den striden. Dom är ju alltid trötta och/eller man har bråttom när det ska borstas tänder. 

Hela kakan kvar

Nu har björkarna musöron och gräsmattorna skiftar i riktig grön nyans.
Årets gräs. 
Jag är inte den som har en uttalad favoritårstid, men det här.
När det är såhär.
Det gillar jag mycket.
För man har allt framför sig.

Maj kan vara varmt som juli.
Men även om maj är sval som oktober så ligger sommaren ändå i pipen. 
Det är det bästa med våren. Löftet att man har allting kvar.
Sommar, semester, skolavslutningar och kvällsdopp. 
Man har kakan kvar. 

Måndag hela dagen

En sak man väldigt sällan har något att förlora på, det är att vara trevlig.

Och att vara trevlig är inte att förväxla med att vara en dörrmatta. 
Konstigt hur många som ändå verkar tro det.
Går in med en attityd som att de vet allt och ställer krav när de inte har mandat att göra det.

Man kan få vara självsäker. 
Man kan få vara bestämd.

Jag tycker absolut inte att man ska be om ursäkt om man faktiskt inte har något att be om ursäkt för. 
Kvinnor, (det är ju nästan alltid kvinnor) som inleder varje mening med Ursäkta mig, förlåt men jag undrar..? gör ingen någon tjänst, allra minst sig själva. 

Men folk som är prestigelöst trevliga, kunniga men inte dryga, kan lyssna och ta emot förslag utan att vända kappan efter vinden.
Det är det bästa jag vet att jobba med.
Idag jobbade jag tyvärr inte med några sådana.  

Topp 3 och nyckeln till succé

Hemma igen efter en lång tågresa hem igår. 
Det här har varit topp 3 av alla mina jobbresor ever tror jag. Det enda jag på rak arm kan säga hade gjort den bättre hade varit om jag redan kännt folket bättre. Men jag känner dom mycket bättre nu än vad jag gjorde i tisdags och gör vi om den här resan nästa år, vilket alla verkar vilja, så finns ju alla förutsättningar för att det ska bli hur bra som helst. 

Varför har det varit så bra då?
Jamen skidor och friluftsliv. Det känns lika mycket som att jag varit på ett träningsläger som en jobbresa, vilket är alldelens underbart om du frågar mig. Och sen har folket varit trevliga osv.

Men också, och det här är ett vinnande koncept enligt mig, vi hade väldigt få alternativ vad gällde stora beslut i gruppen. Av alla jobbresor jag varit på, så har dom bästa varit där gruppen tvingats ta så få beslut som möjligt gemensamt. Det kan man uppnå antingen genom att någon eller några redan fattat besluten, typ när vi var i Prag så var den guidade båtturen, besöket i kyrkas osv. redan inbokade. Man fick en tid och plats och behövde bara dyka upp. Funkade bra. Men i storstäder blir det ändå ofta så att någon knorrar och tycker att man borde valt indisk fusion istället för franskt modernt när man bokade restaurang och vill ta bussen istället för tunnelbanan och det är helt enkelt mycket svårare att hålla ihop gruppen både fysiskt och humörmässigt.

På små platser. Abisko tillexempel, men också landsbyggden utanför Lancaster eller Ulvö, gör att man totalt kan släppa allt vad tunnelbana eller buss heter.
Vilken restaurang ska vi gå på?
Tja, vad sägs om den enda som finns i byn?

Det var inte alla i gruppen på 15 personer som ville åka skidor nu heller. De vandrade eller satt i forskningsstationens bibliotek och jobbade med utsikt över lapporten och Torneträsk. De var inte missnöjda över det. 

Det har varit minimalt med störande brus och istället effektivt jobbmässigt, trevligt socialt, och väldigt roligt och vackert friluftsmässigt. 
Topp 3, som sagt. 

Nördar i norr

Kul med ämne som många berörs av.
Kul med idrott.
Tycker jag ju.
Nu är jag i Abisko.
Jag har packat inför ganska många jobbresor i min karriär men aldrig tidigare har jag packat bara träningskläder, frilutfskläder och diverse långkalsonger och pyjamasaktiga outfits. 
Det är en jobbresa. 
Vi ska jobba.

Men det är Abisko, så vi ska också åka skidor, vandra, springa och absolut inte ha strumpyxor, högklackat eller nån sån skit.
Deodorant, ja. Jag är väl inget djur. 
Men inte just så mycker flärdigare än så.

Vi bor på forskningsstationen och förutom äckligt kranvatten (det är säkert rent, smakar bara rör) och hårda madrasser, så har de också otroligt bra mörkläggningsgardiner. Det ska dom ha.
Ljust ute, mörkt inne. 

Det var en lång tågresa, men det är fint i fjällen. 

Jag vet inte men

Varning för icke-populär åsikt.
Men ni vet ju redan att jag tycker att man ska få räkna mål när barn spelar fotboll. 

För några dagar sedan pratade jag med en av barnens kompisars mamma om idrott och hur kul det är när barnen liksom hittat en sport de gillar och är peppade på träning och sådär. 
Våra äldsta barn tränar tillsammans i en idrott och våra yngsta i en annan. Hon är (min tolkning utifrån grejer hon säger) ingen direkt idrottsälskare utan tycker mer att det är bra om barnen idrottar eftersom de då rör på sig, är skärmfria, träffar nya kompisar, lär sig nya saker osv.

Den här mamman har tidigare varit kritisk mot ledare pga vad hon tyckt varit orättvisa belöningar av barn som preseterat bättre än andra på träning och det är tämligen uppenbart att hon tycker att idrottens syfte handlar om att alla ska få vara med och att det ska vara roligt. 

Jag håller inte riktigt med. 

Imorse hörde jag ett nyhetsinslag på radion om hur dyrt det blivit med barns idrottande och SR intervjuade en ensamstående mamma som fått bidrag från svenska kyrkan för att hennes son skulle kunna hålla på med fotboll. Vinkeln på inslaget var tydligt denna: om fler barn måste avstå idrott för att det är för dyrt så kommer dessa barn löpa större risk att hamna snett (typ gängkriminalitet och droger). 

Det skavde också när jag hörde det.
För. Idrott, i väldigt generella termer, handlar om rörelseglädge gemenskap, tävling, träning, sammahållning, lära sig att ta motgångar, sportslighet och allt vad det innebär. 
Och. Som positiva biverkningar av att utöva idrotter kommer som regel fysisk hälsa, fler kompisar, mindre skärmtid, bättre självförtroende, och ja mindre tid att knarka och hålla på med dumma grejer. 

Men. Det är inte fotbollens ansvar att se till att barn inte hamnar i gäng. 
Jag tycker absolut att alla som vill ska få vara med. 

Men dom som inte vill måste också få sluta. Och det är föräldrarnas ansvar att hitta en idrott eller aktivitet som passar deras (yngre) barn, inte tränarnas ansvar att anpassa idrotten så att alla tycker om den. 

Ja småtjejer spenderar som regel mer tid på händerna än på fötterna de första fotbollsträningarna, springer runt och hjular stup i kvarten.
Så är det och det är gulligt och inget fel i det.  

Men jag står också bakom den tränare som säger åt dem att artistisk gymnastik får ni göra nån annanstans.
Nu spelar vi fotboll. 

Vad vill jag komma till? 
Jag tror att det jag försöker säga är att när man vill gå direkt på de positiva biverkningarna så riskerar man att missa en del av kärnan med idrotten.
För idrott handlar också om disciplin. 
Man kan inte lära sig att ta motgångar om man aldrig möter motgångar. 
Det är svårt att fira framsteg om man inte får mäta sina bedrifter. 

Ja det ska göras på rätt sätt.
Nej jag tycker inte att man ska vaska fram olympier i förkskoleåldern. 

Jag tycker att vinkeln på nyhetsinslaget tydligare borde ha varit att det är för dyrt för många föräldrar att låta barnen hålla på med idrott och det kan ha många negativa konsekvenser då barnen riskerar att gå miste om allt det positiva som idrott kan ge.
Den vinkeln fanns där, men jag tycker att den skuggades av gängkriminaliteten.
Och jag tycker framför allt att föräldrar (generellt) lägger alldelens för mycket krav på tränare (som ju oftast är frivilliga föräldrar) att inte bara lära ut sporten i fråga, utan även se till att alla tycker den är rolig, och inte blir kränkta om de tillsagda att ta i eller försöka göra om och göra rätt. 

Jag tycker att alla (som vill) ska få vara med och hålla på med idrott. Självklart. Men precis som skolan handlar om utbildning och kunskap i första hand och sen kommer en massa uppforstran och social kompetens osv på köpet, så handlar idrott om att träna, tävla och utöva idrott.
Och alla måste kanske inte nödvändigtvis tycka att det är roligt.