Det går bra för mig, ska jag ta ansvar för andra också?

Jag var hos tandläkaren imorse. 
Bara på rutinkoll. 
Vid tidigare besök har jag alltid träffat en väldigt blek finsk tandhygienist som skulle ha fallit PNM på läppen om man säger så.
Artig och korrekt utan minsta leende eller positiv feedback på min orala hygien. 

-Nå men det ser helt ok ut, har hon som mest kunnat säga.
Som ett uttråkad mumintroll som ändå väntar på en katastrof.

Nååå men det seeer heelt oooh kååå oot.. (på utandning i en tyst suck)

Idag var hon ersatt av en kille med asiatiskt utseende och extremt bred skånska.

Jeaoo men heaääur sear jo jeatte brah ut! Do haur jo jeattefeejna teanderh!

Ursäkta min skånska. 

Men kul när man för beröm för sin tandborstning.

Imorgon är det lillskruttans tur.
Hon (okej vi) fick backning på borstningen av hennes hörntänder senast så nu ska vi dit igen och hoppas att tandläkaren kommer säga att det ser mycket bättre ut.

Sen jag köpte eltandborstar till barnen har jag väldigt svårt att motivera mig att hjälpa dem att borsta.
Jag tjatar och ser till att de borstar två gånger om dagen.
Men jag assisterar kanske två gånger i veckan.
Det är fel. Det är dåligt.
Man ska hjälpa dem borsta tills att de är 11 år säger tandläkaren.
Men gud orka.
Just den striden. Dom är ju alltid trötta och/eller man har bråttom när det ska borstas tänder.