Efter jul kommer årskurserna 3-6 på barnens skola bussas till en skola på andra sidan stan för renovering av deras ordinarie lokaler. Det har vi vetat om länge, men igår fick vi för första gången se skolan där de kommer gå i minst ett år.
Rektorn, som talar som om hon läste in en ljudbok för SFI (extremt långsamt och övertydligt) talade först i 40 minuter och jag lovar att jag hade kunnat framföra exakt all information hon fick ur sig på 10 minuter, max.
Sen ställde en massa nojjiga föräldrar en massa dumma frågor.
Och rektorn duckade dem alla på ett lika drygt som sävligt sätt, som skulle kunna inspirera den mest slipade politikern.
Sen fick vi gå till de respektive årskursernas klassrum för att välja klassföräldrar, kassör och diverse andra uppdrag som få föräldrar frivilligt tar på sig.
Jag satt långt bak och undvek ögonkontakt.
Klarade mig.
Jag satt långt bak och undvek ögonkontakt.
Klarade mig.
Är således ändå ganska nöjd med kvällen.
Nu väntar höstlov i Polen.
Vilka annorlunda föräldramöten vi har. Vi fick ha workshop om svärord och klassföräldrarna valdes redan i våras. Jag var i f-klass så har duckat sen dess. I femman har samma föräldrar varit klassföräldrar hela tiden pga det är så roligt! Jag blir dock tillfrågad om att jobba på discon och är vise revisor i föräldraföreningen = minsta möjliga insats utan att behöva ducka ansvar haha.
ReplyDeleteJomen det är tråkigt, för jag fattar ju att det låter som att jag är totalt obrydd om mina barns skolgång, vilket faktiskt inte är fallet. Men efter otaliga föräldramöten av liknande karaktär, väldigt långa och sanslöst meningslösa, så fattar jag inte att det finns föräldrar som fortfarande orkar ställa frågor och engagera sig... för vi får aldrig några svar eller initiativ från skolledningen. Över varje gnista av engagemang från en vårdnadshavare lägger de suckandes en blöt filt.
Delete