Om böcker

Jag tycker det är lite jobbigt när personer man tycker om rekomenderar böcker man sedan inte tycker om.

Ibland när jag inte gillar en bok vet jag precis varför jag inte gillar den.
Exempelvis Där kräftorna sjunger som jag precis läst ut.
Det jag ogillar med den boken (förutom översättningen då, men det är ju inte författarens fel, och nog inte översättarens heller, men jag tycker inte om när orginalspråket lyser igenom och jag kommer på mig själv med att ständigt tänka ah, dom menar aint, eller y'all) är den så typiskt amerikanska glorifieringen av att klara sig själv mot alla odds.
Boken handlar ju om ett barn, en 7-åring(!) som blir övergiven av typ alla och ändå klarar sig ute i våtmarkerna. Okej att det problematiseras att hon är väldigt ensam, men som tur är är hon enastående vacker... suck.
Nej jag vet inte.
Den var inte jättedålig, jag läste ju ut den.
Men jag förstår verkligen inte hajpen. 

Iallfall, ibland ogillar jag böcker av en anledning som är svårare att sätta fingret på. Läste nyligen Lust att döda av Anki Edvardsson och den tyckte jag inte heller så bra om, men anledningen där var snarare att jag upplevde en disonans mellan språket och historien. 

Tempot i språket måste vara i synk med tempot historien. Annars blir jag störd i min läsupplevelse och har omedelbart svårt för boken. I Ankis fall gick historien för fort, språket hängde inte med och det kändes lite som att se en film eller lyssna på en podd uppspelad i för snabb hastighet. 

Ett exempel på motsattsen är typ allt Håkan Nesser skrivit. Han är en underbar författare på många sätt, men så överförtjust i sina egna formuleringar att jag ofta känner att historien står och stampar medan språket tar långa omvägar. 

Nu vilar jag ögonen med tredje delen i Kristina Ohlssons serie om August Strindberg istället.