Så. Check.
Jag kände verkligen så innan, att jag ville kunna bocka av det, säga att jag gjort det.
Nu känner jag att jag eventuellt vill göra det igen.
Jag är väldigt stolt över mig själv. Inte så mycket för löpningen. Faktiskt. Även om det ju är det ett maraton handlar om. Att springa väldigt långt. Och jorå, jag är nöjd med att ha sprungit längre än nånsin tidigare i mitt liv.
Men stolt är jag för att jag bokade loppet, planerade för resan, tränade och genomförde alltihop bara för att jag ville det och det var viktigt för mig.
Sen var jag inte ensam.
Åkte med min syster och fick en weekend med mycket pasta, blodiga tår, och ett pyttelitet hotellrum med utsikt över ostdisken på Hemköp.
Vädret var strålande och banan gick genom både skog och stad. När jag passerade markören för 39km och solen sken och jag sprang genom Uppsala till hejarop och trummor, och kände att det här håller, benen fixar det, jag kommer klara min måltid. Då blev jag nästan tårögd.
Nu går jag som en pingvin med reumatism och har skavsår både här och där. Det är det så värt.
No comments:
Post a Comment