Fredag. Det vet ni ju redan. Dammsugare, popcorn och Bäst i Test. I säng före 22. Det är jag å andra sidan nästan alltid så det vara bara som vanligt.
Lördag. Jag lånade ut bilen till PNM med familj och istället fick jag och barnen ta bussarna två till storskruttans första klättringsträning. Hon har börjat klättra. Har ju sagt att jag har väldigt svårt att säga nej till idrott.
Vår 20-åriga katt avverkade liv 8 av 9 och vi tog en sväng till veterinären sent lördagseftermiddag. Trodde verkligen inte att det skulle bli en returresa för kattgubben och varnade barnen för det också. Fatta sämsta Mellouppladdningen.... Men han överlevde. Fatta peppen. Inget livar upp som lite dödsskräck.
Söndag. Man och far kom hem. Barnen har en konstant önskan om att han ska överraska dem, alltså typ bara dyka upp på skolan vid dagens slut en dag och de ska vara helt ovetandes om att det var just idag han kom. Men sånt är lite meckigt att administrera, och han kommer nästan alltid på en helgdag, så det har aldrig blivit så.
Barnen visste nu att han skulle komma söndag, men jag hade iallafall ljugit och sagt att han skulle komma på kvällen, men sen hämtade jag och lillskruttan honom på flyget på morgonen medan storskruttan var på gymnastikträning och sedan fick han ta bilen och köra och hämta henne, så att när hon klättrade in i baksätet och trodde det var jag som satt där fram så var det pappa!
Och hon blev överraskad.
Barnen visste nu att han skulle komma söndag, men jag hade iallafall ljugit och sagt att han skulle komma på kvällen, men sen hämtade jag och lillskruttan honom på flyget på morgonen medan storskruttan var på gymnastikträning och sedan fick han ta bilen och köra och hämta henne, så att när hon klättrade in i baksätet och trodde det var jag som satt där fram så var det pappa!
Och hon blev överraskad.
Och nånstans här glömde jag mina bästa vantar nånstans och imorse fick jag cykla till jobbet i dåliga vantar i -10 och resten av veckan ska det ligga runt -20 så det var ju himla onödigt.
Bra redogörelse men himla synd på vantarna! Ska du försöka hitta igen dem? Jag kan erkänna mig grovt skyldig till långa och alltför detaljerade beskrivningar av vad jag haft för mig. Ingen är dock tvingad att läsa, och kanske skriver jag dem mest för mig själv, för att kunna gå tillbaka och minnas... nostalgisk som jag är. Dina inlägg uppskattar jag dock alltid! Smarta, välskrivna och roliga och lite bitska, på ett bra sätt!
ReplyDeleteFörst och främst ska man ju skita i vad andra tycker och skriva precis som man vill... och sen är det väl så att min aversion vad gäller kronologiska listor bottnar i att när jag började blogga, och i dagboksskrivandet innan dess, så hade jag nån föreställning om att man var tvungen att få med allt... och fastnade ofta i nånslags "men jag kan inte skriva om det här, för jag har ju inte berättat det där"
DeleteJa, jag lider också lite av redovisnings-tvång, känner jag. Men vissa saker hoppar jag faktiskt över att skriva om, men det tror jag inte mina läsare märker. hehe. Men ja, jag vill gärna skriva om ämnen eller saker jag tänker på men eftersom jag typ inte hinner tänka så mycket känns det som (eller jo det hinner jag väl men ah) så blir det enklare att bara rabbla upp allt jag gjort. /Tove
Delete-18 här och det gav mig dagens skratt, dagens goda gärning och dagens utlopp för att jävlas med tonåringar lite. Skulle skjutsa K till gymnasiet och på vägen ut från våran gata passerar vi grannpojken som är ett år yngre. Frågar K var grannen går för linje och får svar att han går Ekonomi = samma byggnad.
ReplyDeleteBromsar in, stannar bilen, öppnar dörren (rutan hade fryst fast) och ropar. Vill du ha skjuts? Jag ska ändå skjutsa in K till Hackis.
Nu genomgår grannpojken en inre kris. Han och K lekte mycket som barn men det är fler år sen. Hoppar han in i bilen riskerar han att måsta vara social, det kommer vara sjukt akward och man ser på hela hans kropp att han är obekväm. I andra vågskålen är -18, kläder mer lämpade för +5 och en oklanderlig frippa som absolut inte går stoppa in i en mössa och att slippa gå till och från och vänta på en buss
Man riktigt ser hur det blir för mycket för denna tonårshjärna att processa så han liksom fryser i steget och står helt still några sekunder medans han väger fram och tillbaka. Till slut vinner kylan över coolheten och han kryper in i bilen. Säger inte ett ord på hela vägen men mumlar ett pliktskyldigt "tack för skjutsen" när han kliver ur.
De är lite söta ändå de där tonåringarna :)
Hehe, nä det är inte lätt att vara social
DeleteHahaha hög igenkänning! Problemet är att man ibland som förälder inte alltid hänger med på vilka gamla vänner som det blivit stelt med. Stelt är ett otroligt välanvänd ord här hemma bland tre tonåringar :P
Delete