Ändå värt

För vad som känns som länge sedan, när jag försökte skaffa barn och min baby daddy lät mig försöka (dvs han stretade inte emot men var heller inte superpepp) så minns jag att jag väldigt tydligt och klarsynt resonerade som så att barn skulle kunna komma att kosta mig mitt äktenskap, men att det isåfall skulle vara värt det.
Jag var inte gammal, men över 30 och kände klockan ticka. Jag varken ville eller kände att jag hade tid att leta upp någon ny pappakandidat. Jag visste att han skulle bli en bra pappa, oavsett. 

Såhär i backspegeln kan jag förstå att han kände sig överkörd. Men tror inte heller att jag kunnat agera annorlunda. Och oavsett vad som händer nu så har jag mina barn och ångrar inte en sekund att jag drev igenom det otroliga projekt det var att skaffa dem.
Eller ja, det första iallafall.
Det andra var en överaskningsbonus. 

Van att vara less

 Pratade med min man i början på helgen (eller ja vi pratar ju varje dag) och han berättade om sin syster som inte vill träffa honom eftersom han dels inte är helt vaccinerad ännu och dels inte isolerat sig utan istället varit ute på stan och träffat folk. Och som jag tolkade det är hon också arg för att deras föräldrar ändå valt att träffa sin son och i och med att de utgör hennes barnomsorg så står hon nu utan sådan…. Vilket såklart är jobbigt och meckigt. Ganska skönt att inte vara alltför insyltad i det där känner jag.

Fun fact: i Idaho är det bara att ringa och boka tid för vaccination om man är över 18. Dom har doser så det räcker minsann.

Själv har jag velat fram och tillbaka och tillbaka igen angående påsken. Vill åka bort och låta barnen leka med kusinerna. Känner samtidigt att det inte är rätt. Rekommendationerna är tydliga, res inte, umgås inte med folk utanför din bubbla, bla bla.
På så sätt är det enkelt.
Det som är svårt är att säga till en redan känslomässigt skakad 5-åring att hon inte får fira påsk med sina kusiner. Men det är som det är och även om jag fattar att man kan bli smittad precis var som helst så fattar jag också att väljer man att inte följa rekommendationerna så har man inte mycket att säga till sitt försvar sen. Det blir alltså en hemmapåsk med förhoppningar om tågresor och kusinhäng inom en snar framtid.

Man börjar vänja sig vid att vara jävligt less.  

På jobbet då?

 Sen typ två veckor tillbaka är det signerat av rektorn och godkänt av alla viktiga människor att jag numera kan titulera mig biträdande föreståndare. Såvitt jag visste var det bara en av mina kollegor som visste om att detta var i görningen och jag har liksom funderat på när och hur det skulle bli officiellt för de andra på kontoret. Inte för att det är så stor grej för mina kollegor, för dem innebär det faktiskt ingen skillnad alls då jag kommer ha noll med personalansvar och allt som rör dem att göra.

Men det är framförallt en kollegas reaktion jag oroat mig lite över…. Hen har liksom jobbat där länge, och är väldigt kunnig och det skulle nog anses logiskt på många sett att just den personen, om någon, skulle bli biträdande (vilket är ett nytt påhitt, vi har inte haft nån sån förut).  

Och jag har sagt det till min chef, och frågat om han pratat med den här personen om att jag ska få den här titeln osv. Och även om chefen inte direkt svarat att Jajjemums, det klart jag har! så har jag ändå tolkat hans svar som att jo, det kommer inte bli någon överraskning…. Och nöjt mig med det, tänkt att det var förankrat.

Så igår hade vi APT och chefen berättade för samtliga (vi är en liten grupp) att nu är det officiellt att Åsa har tagit rollen som biträdande föreståndare och kommer i fortsättningen att bla bla… och den rutinerade kollegan höjer på ögonbrynen och säger ”Va? Vilken Åsa?”

Så förankrat var det.  

Det verkar ju funka

Jag har bloggat både här och nu senast där. Och därifrån. Men nu är jag tillbaka på Blogger. Det känns bra. Att jag valde att skapa ännu en ny blogg istället för att gå tillbaka till den allra första, the mother of mothers liksom… är att, tja. Det kändes inte logiskt bara. Och inget ont om Devote tills dom spydde Maybelline-reklam över allt och alla. Så kan man ju faktiskt inte ha det.  

Då var det namnet. Kändes tråkigt att inte ändra. Men lite prettoångest i att komma på ett nytt. Som låter sådär lagom intressant, spexigt, kravlöst, ”jag kom bara på det utan att ens tänka efter liksom”. 

Jag har bloggat från och till (men utan jättelånga uppehåll) sedan 2009. Det är, måste vara, kravlöst för att jag liksom ska vilja och känna lust till det. Men för att ändå försöka styra upp lite, och förhoppningsvis hjälpa mig själv, så ska jag inte bara lugna mig lite, utan även fokusera på nuet och försöka landa låta bli att oroa mig för mycket för en framtid jag bara kan påverka till en viss del. Tänka mer på hur det känns nu då? 

Så. Där är vi nu. Det går corona både på simskolan och förskolan. Eller går och går. Men det har framkommit att personer med bekräftad smitta varit där. Känns inte bra såklart, men samtidigt är det ingenting jag kan påverka. Jag kan tvätta händerna. Hålla avstånd. Försöka hålla ut. 

Testing testing 123

 Då provar vi... ser hur det blir.