Van att vara less

 Pratade med min man i början på helgen (eller ja vi pratar ju varje dag) och han berättade om sin syster som inte vill träffa honom eftersom han dels inte är helt vaccinerad ännu och dels inte isolerat sig utan istället varit ute på stan och träffat folk. Och som jag tolkade det är hon också arg för att deras föräldrar ändå valt att träffa sin son och i och med att de utgör hennes barnomsorg så står hon nu utan sådan…. Vilket såklart är jobbigt och meckigt. Ganska skönt att inte vara alltför insyltad i det där känner jag.

Fun fact: i Idaho är det bara att ringa och boka tid för vaccination om man är över 18. Dom har doser så det räcker minsann.

Själv har jag velat fram och tillbaka och tillbaka igen angående påsken. Vill åka bort och låta barnen leka med kusinerna. Känner samtidigt att det inte är rätt. Rekommendationerna är tydliga, res inte, umgås inte med folk utanför din bubbla, bla bla.
På så sätt är det enkelt.
Det som är svårt är att säga till en redan känslomässigt skakad 5-åring att hon inte får fira påsk med sina kusiner. Men det är som det är och även om jag fattar att man kan bli smittad precis var som helst så fattar jag också att väljer man att inte följa rekommendationerna så har man inte mycket att säga till sitt försvar sen. Det blir alltså en hemmapåsk med förhoppningar om tågresor och kusinhäng inom en snar framtid.

Man börjar vänja sig vid att vara jävligt less.