Vi jobbar i skift nu. Jag cyklar till kontoret tidigt på mornarna och kommer hem vid 15, då ses jag och min man i hallen några korta minuter och så går han till jobbet. När han kommer hem sover jag. När jag går, sover han, även om jag alltid skakar lite i hans axel och ger en kort lägesuppdatering i stil med ”nu går jag, båda sover” eller ”nu går jag, en sitter i soffan med frukost, den andra ligger i sängen och läser Bamse”
När jag gick ut genom dörren imorse satt lillskruttan på vardagsrumsmattan
och byggde lego. De flesta mornar tjorvar hon i alla fall lite, som om hon känner
ett behov att visa sitt missnöje över denna skiftgång i föräldrafabriken. Hon vill
inte att jag ska gå och klänger lite i mina ben och gnäller lite över att det
kommer dröja jäääääätteläääänge innan jag kommer hem.
Men imorse sa hon bara ”okej
hejdå” utan att titta upp när jag meddelade min sorti. Jag stod i dörren och
lyssnade på hjärtat som ville gå fram och krama henne, säga ”men jag kommer hem
efter lunch men före mellis och ni kommer ha så kul idag” som vanligt, och
hjärnan som bestämt påpekade att jag nu skulle ta chansen att gå ut genom
dörren utan att göra någon grej av detta.
Barnet är inte upprört, så rör inte upp barnet! sa hjärnan bestämt.
Men…. sa hjärtat.
Inga men, gå nu! framhärdade hjärnan.
Och jag gick.
Och sen cyklade jag till universitetet medan jag tänkte på
att gånger och alla sätt man lämnar sina barn. Ibland svider det, ibland hugger
det, ibland känns det helt okej.
Idag kändes det uppenbarligen helt okej för barnet, men inte för mamman.
Så känner jag också när barnen tokdissar mig, vilket iförsig inte är jätteofta men ibland. Men då tänker jag på såna vittnesskildringar där vuxna män ropat ropar efter mamma sekunderna innan de dör och tänker att en mamma är ändå en mamma, och det är ju sunt att inte sitta ihop för alltför hårt men man räknas när det gäller.
ReplyDeleteKampen hjärta/hjärna- du beskriver den så bra! /fd Anden (har jag berättat att jag alltid ogillade att bli kallad det?)
ReplyDelete