Låt mig tänka

Kirurgen ringde idag och ställde en rad frågor inför kommande operation och bokade in mig på skiktröntgen.
Hon frågade också hur jag tänkte kring min navel, var det viktigt för mig att ha den kvar?

Det. Kan jag ärligt säga är en fråga jag aldrig nånsin reflekterat över. Hur viktig är min navel?
Inte speciellt.
Det kan jag inte säga.
Men inte helt oviktig heller. Faktiskt. Vore konstigt att inte ha en.
Men. Tja.
Jag måste nog fundera lite över den. 

Ögonblicken

Det händer ibland att jag mitt i ett ögonblick liksom får en känsla jag har svårt att beskriva men det är som att jag drabbas av en insikt, en solklar övertygelse, om att precis det här ögonblicket kommer jag alltid att minnas. 

Det hände till exempel en gång när jag gick och sköt cykeln genom slask och lera. Det var vår, kanske två år sedan. Vår där vi bor alltså, vilket betyder snöslask, dropp och smält och plask och sol som lyser så starkt att man nästan kan se fräknarna bildas på näsan. Jag svettades på ryggen och under mössan där jag drog cykeln genom leran och både såg och kände samtidigt hur den iskalla lervällingen letade sig in i mina olämpliga skor.
Men jag såg också, bara några meter framför mig, hur mina två döttrar gick hand i hand, i färgglada stövlar genom geggan och sjöng och pratade i vårsolen.
Glada. Sams. Tillsammans. 

En stund att slå in i silkespapper och gömma i hjärtat. 

Imorse hände det igen. Vi hade precis avslutat frukosten och barnen skulle göra sig i ordning för sina olika aktiviteter. Så började de tjafsa om hur texten till Diggilo diggiley egentligen går så jag sökte rätt på den på Yotube för att få facit. Sekunder senare dansar båda mina barn, i bara trosor och med tandborstar i händerna, runt i köket och skrålar I mina gyyyyllene skoooor! 
Jag höll på att tappa mjölkpaketet i golvet när den ena slog ut med armen för dramatisk effekt.
Men den stunden.  
En lördag i november: mjölk, flingor, limpa, kaffe och ägg. Tjugo minuter tills det ena barnet måste vara redo och på väg till träning. En hall som behöver sopas och dammsugas. Badkläder från igår som ännu inte packats upp. Och två barn i bara underkläder som dansar schlager i köket och är mitt uppe i sin barndom. Det ögonblicket ligger nu också vackert inslaget i mitt hjärta och ska vänta på att få plockas fram en dag då min vardag inte alls ser ut såhär längre.  

Enad front much

Igår var jag äntligen till kirurgen. Remissen jag fick i somras efter natten på akuten, ni vet då det gamla navelbråcket blev mer infekterat än nånsin förr. 

2021 sa alltså en läkare till mig att sluta sjåpa mig, bita ihop och sluta störa vården med sånt som ändå inte gick att behandla.
Igår sa en annan läkare att det var obegripligt att jag fått gå runt med detta i 15 år och bokade in mig på operation.
Nu ska detta åtgärdas.
Det gamla konformade meshet ska ut och ersättas av ett nytt platt mesh som inte heller ska sys fast på samma sätt som det gamla. 

Man har ändrat rutinerna sen man insett att den gamla metoden funkade jättedåligt och har sen dess gjort om flera såna bråckoperationer.

Undrar om jag skulle be dem berätta det för den allmänläkare som sa åt mig att bita ihop, gå hem och sluta belasta vården men onödiga icke-ärenden?

Arga människor

Vill egentligen skriva något om valet, men också inte. 
Jag är inte förvånad.
Och en reflektion jag ofta gör när jag hör svenskar säga saker i stil med "jag fattar inte hur man kan rösta på Trump!" är svenskar och amerikaner inte är så lika som många svenskar nog tror.

Vi förstår vad dom säger, vi konsumerar deras populärkultur. 
Men det finns enorma skilnader i de värderingar och världsbilder vi växer upp med, och matas med, från tidig ålder. 

Jag förstår att folk kan rösta på Trump.
Jag skulle inte gjort det själv.
Men jag känner måmga som gjorde det. Jag håller inte med dem, men de är inte dåliga människor.

En sak som gör mig ledsen nu, när han vunnit så stort, är att de fortfarande verkar mer arga än glada. 
Det är liksom oroande. 
För den tid som kommer lär inte bli ljus och trevlig.

Igår berättade jag för samtliga medarbetare att jag kommer arbeta på en annan institution till våren. Tjänstledigheten ser ut att gå igenom så jag får lägga kakan på hyllan och ha den kvar medan jag äter den, precis som jag ville.
En kollega försökte ösa skam och dåligt samvete över mig, jag som trodde vi var en så bra grupp.... som skulle hålla ihop... det har vi ju pratat om och enats om?? 

Ja. Jo. Men.

Gomorron

Jag vaknade kl 4 imorse och kunde inte somna om pga menssmärtor. Det händer väldigt sällan att jag får sån mensvärk, men ibland så. Klev upp och öppnade en tom kartong Ipren. Vem ställer tillbaka en tom kartong Ipren i badrumsskåpet?!
Jag?
Kanske. Hittade några gamla klena piller sen sommaren jag bröt armen och tog 3 stycken. Att jag har klena piller sen armbrottet är för att grejerna jag fick utskrivna efter operationen i USA var så starka att det hade varit rehab nästa om jag knarkat upp det förrådet, så jag fick köpa en laddning normala värktabletter som jag kunde ta på dagtid och ändå vara som folk.

Jaja. Nu är klockan snart 6 och jag har skickat iväg några mail och druckit en kopp kaffe. 

Jag fick jobbet.
Den administrativa chefen ringde igår. Han sa att de var väldigt imponerade och hade kunnat erbjuda mig jobbet redan under intervjun men så får man ju inte göra. 
Jag måste ta det. 
Men jag måste också reda ut hur det funkar med tjänstledighet om man byter inom samma organisation. Jag skulle gärna vilja prova liksom, med dörren på glänt på gamla jobbet. 

Han sa att han skulle kolla.
Jag funderar på att ringa vår HR-person och kolla jag också.

Jag sörjer redan mina nuvarande kollegor lite. Det kommer svida detta. Men ibland måste man gå vidare. 

Och slutligen. Valdag. Jag fick aldrig min röstsedel och har således inte poströstat. Jag skickade efter den i september nångång, men sen tänkte jag inte mer på det förrän mina svärföräldrar påminde mig och nu är det ju försent. Det var dumt. Men positivt ändå att min man ju faktiskt får lägga sin röst i AZ istället för i ID, där den faktiskt gör lite nytta. 

Ventil för icke-nyheter

Imorgon åker mina svärföräldrar hem efter en månads besök. 

Förutsättningarna, för de icke insatta, var alltså dessa:
Mina svärföräldrar bor till vardags i Idaho, USA och för att kunna umgås med sina barnbarn som pga sin envist svenska mor bor i Sverige, kommer de hit en gång om året för att umgås. 
Eftersom deras son, min man, tillika barnens far, för tillfället befinner sig i Arizona, lät de mig styra när detta besök skulle inträffa baserat på när de skulle vara till mest hjälp för mig.
Detta hedrar dem verkligen, de planerar inte sitt besök utifrån när det är roligast att vara i Västerbotten (uppenbarligen pga, november liksom) utan kommer då jag har ansökningsperiod med jobbet (= svinmycket att göra) och barnen höstlov. 

Sen hämtar de från skolan, skjutsar till aktiviteter, betalar för storhandlingar, tar barnen till badhuset och Pinchos. Vi spelar kort, ser på film, går promenader, bakar. 

De bor inte heller i vår lägenhet utan hyr ett eget rum nån kilometer bort och cyklar hit varje dag.

Det är på många sätt alldelens jättebra. Och jag skäms för att jag tycker det är svinjobbigt också. Pga det blir ändå så fruktansvärt intensivt. Och jag står i navet av exakt allt som ska planeras, samtidigt som jag ju då jobbar mer än någon annan tid på hela året.
 
Jaja, det är ett I-landsproblem av rang detta, om ens ett problem. Det är det inte. Bara lite gnäll som behövde pysa ut.  

I övrigt har HR från nya jobbet ringt mina referenser.