Ögonblicken

Det händer ibland att jag mitt i ett ögonblick liksom får en känsla jag har svårt att beskriva men det är som att jag drabbas av en insikt, en solklar övertygelse, om att precis det här ögonblicket kommer jag alltid att minnas. 

Det hände till exempel en gång när jag gick och sköt cykeln genom slask och lera. Det var vår, kanske två år sedan. Vår där vi bor alltså, vilket betyder snöslask, dropp och smält och plask och sol som lyser så starkt att man nästan kan se fräknarna bildas på näsan. Jag svettades på ryggen och under mössan där jag drog cykeln genom leran och både såg och kände samtidigt hur den iskalla lervällingen letade sig in i mina olämpliga skor.
Men jag såg också, bara några meter framför mig, hur mina två döttrar gick hand i hand, i färgglada stövlar genom geggan och sjöng och pratade i vårsolen.
Glada. Sams. Tillsammans. 

En stund att slå in i silkespapper och gömma i hjärtat. 

Imorse hände det igen. Vi hade precis avslutat frukosten och barnen skulle göra sig i ordning för sina olika aktiviteter. Så började de tjafsa om hur texten till Diggilo diggiley egentligen går så jag sökte rätt på den på Yotube för att få facit. Sekunder senare dansar båda mina barn, i bara trosor och med tandborstar i händerna, runt i köket och skrålar I mina gyyyyllene skoooor! 
Jag höll på att tappa mjölkpaketet i golvet när den ena slog ut med armen för dramatisk effekt.
Men den stunden.  
En lördag i november: mjölk, flingor, limpa, kaffe och ägg. Tjugo minuter tills det ena barnet måste vara redo och på väg till träning. En hall som behöver sopas och dammsugas. Badkläder från igår som ännu inte packats upp. Och två barn i bara underkläder som dansar schlager i köket och är mitt uppe i sin barndom. Det ögonblicket ligger nu också vackert inslaget i mitt hjärta och ska vänta på att få plockas fram en dag då min vardag inte alls ser ut såhär längre.