Imorgon åker mina svärföräldrar hem efter en månads besök.
Förutsättningarna, för de icke insatta, var alltså dessa:
Mina svärföräldrar bor till vardags i Idaho, USA och för att kunna umgås med sina barnbarn som pga sin envist svenska mor bor i Sverige, kommer de hit en gång om året för att umgås.
Eftersom deras son, min man, tillika barnens far, för tillfället befinner sig i Arizona, lät de mig styra när detta besök skulle inträffa baserat på när de skulle vara till mest hjälp för mig.
Detta hedrar dem verkligen, de planerar inte sitt besök utifrån när det är roligast att vara i Västerbotten (uppenbarligen pga, november liksom) utan kommer då jag har ansökningsperiod med jobbet (= svinmycket att göra) och barnen höstlov.
Sen hämtar de från skolan, skjutsar till aktiviteter, betalar för storhandlingar, tar barnen till badhuset och Pinchos. Vi spelar kort, ser på film, går promenader, bakar.
De bor inte heller i vår lägenhet utan hyr ett eget rum nån kilometer bort och cyklar hit varje dag.
Det är på många sätt alldelens jättebra. Och jag skäms för att jag tycker det är svinjobbigt också. Pga det blir ändå så fruktansvärt intensivt. Och jag står i navet av exakt allt som ska planeras, samtidigt som jag ju då jobbar mer än någon annan tid på hela året.
Jaja, det är ett I-landsproblem av rang detta, om ens ett problem. Det är det inte. Bara lite gnäll som behövde pysa ut.
I övrigt har HR från nya jobbet ringt mina referenser.
Ja, det låter både lyxigt och jobbigt på samma gång. 2 personer till att ta med i beräkningen av allt och planera kring. Man kan inte bara köra sitt eget race. Men vad bra att de inte sover hos er iaf. Säkert toppen för alla inblandade! Men jag fattar att det blir skönt att återgå till det normala nu.
ReplyDeleteFattar och som med så mycket annat är det faktiskt okej att ha motstridiga känslor!
ReplyDeleteGu’ så spännande!
Har en bra känsla för det här med jobbet!
// Lohe