Det var inte en ny festival, men den hade växt och bytt plats. Så på festivalens hemsida kunde man bl.a. läsa att festivalen nu ägde rum längre från civilisationen så att musiken kunde pågå långt in på natten utan att störa någon. Ökenlandskap ja, så man uppmanades att packa därefter, men (stod det tydligt att läsa) vatten behövde man inte ta med sig. Det skulle arrangören se till att det fanns på plats.
Vidare hade festivalen ett system där man kunde välja att volontärarbeta några pass och på så sätt få sin biljett till halva priset. Vilket vi tyckte lät fiffigt och anmälde oss till pass 1 och 2 som del av The MOOP crew. MOOP stod för Miscellaneous Object Out of Place, och innebar alltså att vi skulle plocka skräp. Men tänkte vi, pass 1 och 2 har det ju knappast ens hunnits skräpas ner nåt, så hur jobbigt kan det vara?
Upplägget tilltalade även min svåger, som då var fattig student, som ockå följde med. Vi bilade ner i folkabussen vi hade då, där också jag och min man skulle sova, medan svågern hade med eget tält.
När vi kom dit, innan vi ens parkerat och slagit läger, hörde jag en av arrangörerna säga till en kollega Shit, det verkar inte som att just någon tagit med eget vatten, det här kommer aldrig räcka!
De hade alltså uttryckligen sagt att man inte behövde ta med vatten, och blev sedan förvånade när folk inte gjorde det.
De hade alltså uttryckligen sagt att man inte behövde ta med vatten, och blev sedan förvånade när folk inte gjorde det.
Att säga att festivalen var dåligt arrangerad är en underdrift. Det var fan kaos. I början, inte så farligt. Vi anmälde oss till första MOOP-passet och fick varsin såndär klo man plockar upp grejer med utan att behöva böja sig ned eller röra det man plockar upp med händerna. The MOOP crew leddes av ett gäng fjortistjejer i svinkorta Daisy dukes som var betydligt mer intresserade av att sola skinkorna än att plocka skräp och vi insåg snabbt att eftersom de varken hade koll på vilka vi var, hur länge vi skulle jobba, eller hur alltihop skulle redovisas kunde vi lika skita i att plocka skräp i 35-gradig ökenhetta. Vilket vi gjorde. (Vi fick sedan halva biljettpriset återbetalat ändå, ingen hade koll och, skulle det visa sig, skräp skulle bli arrangörernas minsta problem).
Det var varmt. Det fanns väldigt begränsat med vatten. Det fanns även väldigt begränsat med säkerhetsvakter. Några personer blev gripna för droger och blev svinsura och ställde till med en massa liv. Senare var det en kille som snedtände på badsalt och bet av en annan kille örat, varpå samma gäng som häcklat polisen som kom och grep de första knarkarna, nu skrek Where the f-ck is security?! medan de satt på ryggen på badsaltskillen för att han inte skulle kunna ställa till med mer skit.
Men dödsstöten stod Moder Natur för. Näst sista dagen var vi på en extremt överbefolket strand och badade i en liten älv, proppfull med smutsiga människor. Min man, social som han är, gick och pratade med en state police som stod och övervakade alltihop en bit bort. Frågade om han såg fram emot att festivalen skulle ta slut. Du, hade polisen svarat, jag ser fram emot natten. Han berättade att en stor sandstorm var på väg in och då skulle dom här jävla hippisarna få sen på fan. Typ.
Vi funderade på vad polisen sagt. Jag hade redan sett Elephant Revival, det enda band jag iallafall var lite intresserad av, och nappade direkt på min mans förslag om att packa ihop och köra till närmaste samhälle för en dush, ett ordentligt mål mat och ett hotelrum. Sagt och gjort.
Min svåger hade halverst fått ihop det med en tjej och blev sur för att vi skulle åka. Även om han sov i tält utgjorde vår folkabuss något av en statussymbol på campingen. Som en lyxvilla bland radhus, och han var väl rädd att han skulle tappa poäng när han inte längre kunde stoltsera med att vara den av folkabusslägret. Han stannade kvar, vi gjorde upp om att vi skulle hämta honom dagen efter, och så for vi. Bort från Bajamajor som luktade precis som ni kanske kan tänka er att Bajamajor luktar efter tre dagar i ökensol. Bort från dammet, skiten, och jaja musiken i all ära. Men jag var, och är, glad att vi stack.
Min svåger hade halverst fått ihop det med en tjej och blev sur för att vi skulle åka. Även om han sov i tält utgjorde vår folkabuss något av en statussymbol på campingen. Som en lyxvilla bland radhus, och han var väl rädd att han skulle tappa poäng när han inte längre kunde stoltsera med att vara den av folkabusslägret. Han stannade kvar, vi gjorde upp om att vi skulle hämta honom dagen efter, och så for vi. Bort från Bajamajor som luktade precis som ni kanske kan tänka er att Bajamajor luktar efter tre dagar i ökensol. Bort från dammet, skiten, och jaja musiken i all ära. Men jag var, och är, glad att vi stack.
Halv fyra på morgonen ringde svågern och ville bli hämtad. Det blåste full storm. Ökenstorm, alltså vindar från helvetet, men inget regn. Min man sa att han fick vänta några timmar tills det värsta lagt sig. Alla som kört en folkabuss nångång vet att de är lite knepiga att hålla på vägen när det blåser och han ville inte riskera att köra av vägen mitt i natten när polis och alla andra blåljus garanterad hade nog att göra ute på festivalområdet. När solen gått upp och stormen lagt sig körde vi ut. Festivalområdet såg ut som en krigszon. Jag har aldrig sett en krigszon iofs. Men omkull, och sönderblåsta tält. Nästan alla bajamajor var omkullblåsta och det som varit i dem hade runnit ut. Bilar med folk som försökt lämna mitt i stormen, låg i dikena.
Det var en dåligt organiserad festival som blev riktigt svindålig på grund av vädret.
Och det var senaste gången jag var på festival, det.
Och det var senaste gången jag var på festival, det.
