Kanske har jag redan skrivit detta...? Känns så. Men aja, orka leta i sitt eget arkiv, här kommer det väl igen då.
Jag tänkte tidigare mycket på det där, att man antingen får skilja sig och kanske, kanske få uppleva att bli förälskad igen. Eller så får man låta bli att skilja sig och leva med att man förmodligen varit (lyckligt) förälskad för sista gången.
Ett par vi känner som skilde sig för något år sedan gick, enligt henne, isär mycket därför. För att hon inte kunde förlika sig med tanken på att aldrig få bli kär igen.
För mig åkte den tanken ut med badvattnet.
Bokstavligen.
När jag satt i badkaret, nyoppererad, naken, och hög på diverse smärtstillande efter armbrottet 2021 och min man varsamt hjälpte mig att raka benen och armhålorna. Då tänkte jag, i drogdimman, att
Nänä, jag får väl inte uppleva förälskelsens pirr igen kanske. Men jag får uppleva det här. Och det är fasen inte illa det heller.
Och då menar jag den tryggheten, den intimiteten, som man bara kan ha med en människa som sett allt, vet allt. Att sitta naken och drogad och sårbar och utsatt och känna sig totalt trygg.
Mina tankar på pirr försvann efter det badet och ersattes med någon slags tacksamhet för allt vi ändå gjort med det som än gång var vårt pirr. Det kanske inte har försvunnit, utan förädlats.
Ja, jag tror verkligen på det där med att det förädlats.
ReplyDeleteJa men precis så! Det är ju därför man stannar kvar och kämpar som ett team. Jag hittade en knöl i armhålan i somras (var absolut inget farligt) och den enda jag pratade med var min man - för där var jag trygg. Det är värt oceaner!
ReplyDelete<3
DeleteMen jag tänker också att det är en otrolig lyx att få leva i det ”självklara”. Förälskad har jag varit massor av gånger, men ihop i 13 år har jag bara varit en gång. Det var ju det här jag drömde om när jag drömde om att vara förälskad - självklarheten med en annan människa, livsplanerna med en annan människa osv. Förälskelsen är ju ljuvlig, men i mina ögon också flyktig. Inget annat förhållande kommer ju efter ett tag heller vara förälskelsens bliss. Då kommer ju det förhållandets vrår komma krypande också om dom kanske inte är bättre än dom här. Tänker jag.
ReplyDeleteDet finns dock en skillnad mellan bekvämlighet och trygghet som en del inte kan skilja på..Är man bara ”bekväm” med någon - separera, livet är för kort! Finns så mycket underbart där ute! Men är man trygg och känner att man verkligen älskar någon på djupet så skall man självklart stanna.
ReplyDeleteJa.. jag kan hålla med båda. Det är skillnad på bekvämlighet och trygghet, men jag tycker inte att det måste vara något enbart negativt att vara bekväm. Och olika människor har nog olika mycket behov eller dragning till förälskelsens ljuva, men flyktiga, brus. I slutändan är det väl helt enkelt ofta inget lätt beslut att separera och många olika faktorer som ska väga in. Skulle vara väldigt intressant att höra från såna som har separerat ... varför gjorde dom det, fanns det något som blev sista droppen, blev det bättre sen, osv?
ReplyDeleteHåller också med om flera olika perspektiv här....vissa delar är ju absolut bekvämlighet, möjlighet att vara två föräldrar när det bränner till, att dela på utgifter och att ha en person att förlita sig på. Trygghet tangerar det där så otroligt mycket men handlar kanske mer för mig om teamkänsla, att våga visa alla mina sidor osv.....
DeleteMed det sagt är det väldigt få personer omkring mig som faktiskt ångrat sina separationer (och då har de varit tillsammans med vettiga människor). För det som kommit efter har varit mer en trygghet i sig själv att välja nästa partner utifrån vem man vet att man är...om det make sense..... Det är det jag brottas med - jag var nitton (nitton!!!) när vi blev tillsammans och med facit i hand kunde jag inte valt en bättre make/pappa till barnen där och då. Men hade jag valt idag hade jag kanske ändå valt någon som matchat mig bättre socialt...