Your advice, please

Hej kom och hjälp mig.

Hade jag också kunnat ha som överskrift.

Jag ska söka en tjänst där man inte ska skicka in något personligt brev, utan istället bara ett cv. Som jag förstått det är det ett ganska gediget antal frågor man måste klicka sig igenom när man söker, och jag antar att frågorna är istället för det personliga brevet som arbetsgivaren då kanske tänker att ChatGPT ändå skrivit.

Inte orimligt.

Men. Det personliga brevet är min personliga favorit. Till ingens förvåning tycker jag om att skriva och tycker att det är ganska lätt att beskriva mig själv i löpande text.

Mitt cv har jag inte uppdaterat sen Corona bara var en öl.
Bara lagt till nya årtal och nån projektledarkurs.
Tänkt det ändå bara är formalia. Det är brevet som är min punch.

Så. Nu måste mitt cv dammas av och ska plötsligt spela huvudrollen. Och då undrar jag.

Vilka överskrifter ska jag ha?
Ska allt vara punkt/listform eller kan man ha lite löpande text?

Ska man ta med personliga grejer som typ fritidsintressen?

Naturligtvis kan jag fråga ChatGPT om det här. Men jag tror mig veta att jag har några läsare här med personalansvar. ChatGPT har inget personalansvar. 

Vad tycker ni?

Vad är ett bra cv?
Avskalat, personligt, utförligt, beskrivande, vad?

Jag vill inte konstla till det för mycket. Jag litar ju på min kompetens, det är inte det. Men hur ska jag tänka?

Happy Thanksgiving

Här är det en alldelens vanlig, men ovanligt blaskig, torsdagseftermiddag.

Där är det Thanksgiving.

Det var min favoithögtid under åren i USA.
Ledighet, mys, god mat. Ingen press på presenter. Och när Thanksgiving är över tar liksom julen vid, så det blir ingen post-holiday blues.

Vi ska gå ut och äta kväll. Inte kalkon, men bara för att ändå uppmärksamma att det är en högtid. Och sen gå hem och och äta sweet potato- och äppelpaj.
Alltså inte blandat.
Min man bakade fyra pajer igår. 
Jag tycker egentligen pumpapaj är sådär.
Helt klart överskattat.
Den godaste pagen gör min svägerska, det är en korsning mellan pumpa och pekannöt som faktiskt är jättegod.

Barnen vet att det är Thanksgiving. Men jag ser att det skaver i min man att de inte fattar grejen. Att de inte får gå till skolan och pyssla kalkoner och pilgimer. Att de inte har någon känslomässig relation till högtiden.
Så blir det ju.
Jul och Independence Day har vi ju ändå firat där ibland.
Men Thanksgiving ligger ju som jättedåligt till för att resa över.

Som man är

Jo alltså. Angående föregående inlägg. De där detaljerna jag inte iddes radda upp går ju mycket ut på just det som ni påpekade. Att jag inte vill sitta med en villa utanför stan och rodda snöröjning, inställda tåg, frysta ledningar, etc. när min man sitter i soliga Arizona.

Det vet han.
Och det fattar han.

Ett starkt karaktärsdrag hos min man är att han är en otrolig debattör. Han är påläst, logisk, och (vilket är helt stört) älskar att argumentera.
Alltså han kan ibland välja att argumentera för en sak som han egentligen inte tror på, bara för att hans motståndare har så bra argument, och så lägger han motståndarens argument på minnet och använder dem nästa gång, i nästa match, mot någon som på riktigt tycker annorlunda. 

Detta gör att det bästa sättet att avväpna honom är att hålla med.
Inte ens den mest slipade depattören kan få upp nån riktig ånga när de bara möts med Ja absolut, Håller med, och Det låter vettigt.

Det vet jag ju egentligen. Har jag vetat i flera år. Och jag vet också att han inte på riktigt skulle tvinga mig och barnen att bo helt orimligt långt borta bara för att det var ekonmiskt fördelaktigt. 

Men det har suttit långt inne att spela det enda kort jag vet fungerar. Medhåll.

Kanske för att det ju faktiskt är något jag verkligen vill ska bli bra, flytten. Vi har flyttat så otroligt många gånger. Både långa och korta flyttar.
Storskruttan trodde att man flyttade när man blev less på sina tapeter, hon hade ingen aning om att man kunde måla eller tapetsera om.
På den nivån är det.

Såatte. Det här är taktik. Jag kommer ju inte lägga mig platt om han på riktigt bestämmer tjottahejti eller Långtbortistan.
Men han har redan börjat prata positivt om stadsdelar som ingår i lokaltrafikens nät...

Ny taktik

Vi bor i en hyreslägenhet, hyfsat centralt. Det är en femma som är relativt billig och har garage. Vi har nära till barnens skola. Nära till stan. Området är lugnt, fint och naturnära för att vara så centralt. 

Det är uppenbarligen de positiva aspekterna. Men det som är negatvit är just att vi hyr. Dessutom ogillar jag verkligen vår hyresvärd som är en rejält osympatisk människa som ständigt balanserar på den oetiska och eventuellt olagliga gränsen. Vilket gör att man undviker att ha kontakt med honom.
Hellre bara accepterar att vissa saker inte fungerar än att påpeka dem, bli anklagad för att klaga, och i slutändan måste tjata så mycket för lagning att det i slutändan inte känns värt det. 

Aja. Min man har länge tyckt att vi ska flytta. Köpa något utanför stan. Vi har bråkat mycket och länge om detta. Både att flytta utanför stan och om de olika samhällen byar och kranskommuner han föreslagit. 
Vi tycker båda att det vore bättre att äga något. 
Men nånstans där slutar vi vara överens. 
Hursom, jag ska inte tråka ut er med detaljer här. Summan är att vi i 3-4 år nu mer eller mindre intensivt haft de här disskutionerna och aldrig kommit nånstans. Vi bor kvar. Och vi vantrivs inte alls så aktivt att det liksom är någon  brådska bort. 

Men det är jobbigt att bråka. Det sjukt tråkigt att ha samma bråk om och om igen.
Och, som min kloka syster påpekade, det är lätt att vara i opposition.
Det är svårt att leda.  

Så nu har jag bytt taktik. Jag har sagt ja till att flytta. Men lagt det på min man att bestämma sig för vart han egentligen vill bo. Det är som sagt lätt att säga att man vill bort. Svårare att peka på en plats och säga, Där! Det blir bra där!

Så nu får vi se vad han kommer upp med.

Precis som man kunde räknat ut

Så! På Arlanda. 
Eventet är slut och jag får åka hem.

Är jag nöjd?
Gick det bra?
Nej och ja.

Det gick helt okej, absolut inte dåligt. Men det hade kunnat bli så mycket bättre, om bara...
En del saker kan skyllas på att jag aldrig haft sånthär event-fixaransvar förrut och gjorde några enkla (men inte grova) missar.
En del kan skyllas på stället vi var på. Det var inte top notch. Personalen var väldigt trevliga och tillmötesgående, men inte proffsiga och levererade inte alls i klass med vad de lovat.

Och en del, en stor del, kan skyllas på att ansvariga inte investerat tid och energi i att planera.
Jag har i stort sett gjort det själv, och hela tiden bett om input utan att få någon.
Och nu plötsligt står vi här efteråt och kommenterar i stil med
Det här borde vi tänkt på!
Hm, det här borde vi ha haft med...
Varför gjorde vi inte så?
bara haglar. 

Som om man lägger ribban lågt och sedan blir jätteförvånad över att folk inte hoppar högt.
Och även om det flöt på och funkade så var det flera grejer som jag fick ta på volley då nyckelpersoner gjort sig otillgängliga.
Och sen står dessa nyckelpersoner efteråt och tar äran för det som gick bra och kliar sig i skägget över varför vissa grejer inte blev bättre.. Jag blir så less.

Precis som det inte skulle bli

Jag sitter på ett tåg som glider längst en frostig norrlandskust. 
Första klass minsann. 
Det får man!

En gång när vi barnvaktade en grannes lilla son, kanske 3 år, så lekte han med mina tjejer när det plötsligt hördes en ljudlig prutt och barnen stannade upp i leken. 
Jag pruttade, konstaterade pojken och tillade sedan med så mycket pondus han kunde uppbringa, det får man!

 

Jag reser i tjänsten och tar tåget i stället för flyget och jobbar på tåget (nåja, inte exakt just nu då, men faktiskt) och då är det inget konstigt att boka första klass. Det får man!

Jag ska på en liten konferens som jag både typ står värd för och ska presentera på. Projektinterna dagar men för ett väldigt stort projekt. Det är jag som håller i gästlista, talarlista, rumsbokningar, mat, namnlappar, rubbet. Jag ska även presentera projekt och leda workshops båda dagarna. 

Eftersom jag har med en hel del prylar och eftersom tåget gick vid 8 imorse så bokade jag taxi till tågstationen. Egentligen är det gångavstånd men snö plus tunga väskor och avgång samtidigt som ungarna ska till skolan gjorde att taxi kändes värt. 

Det hade det nog varit också, om den kommit, men det gjorde den inte. 
07:50 skulle den komma.
07:52 ringde jag taxibolaget och fick veta att jag stod först i telefonkön.
08:04 sladdade vi ut från parkeringen, min man med lillskruttans tandborde i jackfickan.
08:08 var jag fortfarande först i kön men hade fortfarande inte fått svar i luren, men då ringer en chaufför som står utanför och undrar om jag kommer.
Jag var inte supertrevlig mot honom, men höll mig kort och skrev sedan ett långt argt mail till kundtjänst.

Jag hann med tåget. Men morgonen blev precis så stressig som den inte skulle bli.
Jag ser verkligen inte fram emot kommande dagar. Längtar redan hem. Längar bort från mitt jobb. Jag måste ta tag i det. 

Tager vad man haver

Under helgen som gått har det bakats.
Chokladbollar, choclate chip cookies, sockerkaka och muffins. 
Det var inte riktigt meningen, men det liksom spårade ur litegrann och sen var det lättare att sitta kvar på tåget än att försöka bromsa det.

Lillskruttan hade en kompis på besök både lördag och söndag och jag sa till kompisens pappa när han nämtade henne igår eftermiddag att jag hoppas verkligen jag framstår som en bakande bullmamma nu.
Det sa att han att jag verkligen gjorde medan han försökte balansera barnets överdragsbyxor och flecetröja samtidigt som han tog emot tre plastbyttor med bakverk.

Vi har bakat slut på bakpulver, strösocker, och strössel. Gissa vad som var värst.
Gissar att ni gissar på bakpulvret, men se det visade sig gå lika bra med bikarbonat om man justerade i mängden lite och tillsatte syra i form av en skvätt apelsinjuicekoncentrat och citronsaft.
Sockret däremot, provade jag ersätta med honung och farinsocker.
Trodde det skulle bli bra.
Kanske till och med bättre?
Men det blev det inte. 

Storskruttan som varit borta på gymnastiktävling hela helgen missade denna bakfest och vill ta igen det med att baka lussekatter. Tyvärr är jag rädd för jäsdegar så vet inte riktigt hur det ska gå.

Pluttsockar åt alla

Ni vet såna där sockar man tvingas köpa på trampolinställen.
Moderna sockeplast.
Sockar med plastpluttar undertill så att man inte halkar.
Vi kallar dem pluttsockar i vår familj.

Vi har en ganska gedigen samling. För man tvingas köpa dem. Tänker att man ska spara till nästa gång. Glömmer ta med. Köper nya. Och samlingen växer. I Gdansk var vi på ett ställe som heter Pixel XL (väldigt roligt faktiskt) och tvingades köpa en ny uppsättning pluttsockar till hela familjen. 

Jag pratade med min mamma för några dagar sen och hon klagade (återigen) över att hon tvingas ha sockar på sig på gymmet. Hon vill vara barfota.
Min mor hatar allt vad strumpor heter.
Hon har skor då hon måste.
Annars är hon barfota.
Men på gymmet får man av hygieniska skäl inte gå barfota så då måste hon ha sockar på sig, men det upplever hon som väldigt halkigt.
Och skor är för varmt, tackar som frågar. 
Det är trappor och nån ramp och jag vet inte allt, men hon är både kränkt och rädd att ramla.

Du kan få ett par pluttsockar! utbrast jag mitt i hennes harang. Hon tystnade, jag förklarade, hon tackade ja till ett par pluttsockar. 

Lillskruttan går i gymnastik. Barnen tränar barfota. Men ibland när vi stretchar och gör vissa övningar vill hon inte vara med, för hon har några fotvårtor under höger fot som hon inte vill visa upp.

Pluttsockar. Varför har jag inte tänkt på det förrut?

Och, varför har jag inte själv pluttsockar på gymnastiken? Jag halkar runt i vanliga strumpor för vill inte vara barfota, det känns dels lite äckligt och dels har jag två väldigt fula blånaglar sen löparsäsongen som barnen kan få slippa se.

Men imorgon blir det andra greppytor.
Nu kör vi moderna sockeplast. 

Varde ljus

Så. 11 november och äntligen fick vi vakna till en vit morgon.
Första snön, det är alltid lite speciellt.
Och lite extra speciellt att få vakna till den. 
Äntligen en morgon då det var lätt att få barnen ur sängarna.

Jag fick dra jackärmarna över lillskruttans vintervantar och hon mös
Jag älskar när man får sätta på sig såhär mycket kläder!
vilket jag skulle hävda är en lögn och iallafall kommer gå över fort, men det spelar ingen roll när ingen av dem tjorvar över överdragisar, vantar, mössor hela baletten.

Den här snön kommer inte ligga kvar, det ska regna imorgon.

Men idag kommer skolgårdarna vara fulla av vitbruna snögubbar med barr och löv som sticker fram. 
Och än är gatorna vita och det är ljust.
Ljust i november. 

Life hack

Lillskruttan ville ställa en väckarklocka och prova vakna av ett piiip piiiip ljud istället för en mamma. 
Sagt och gjort.
Vi ställde den på 07:00. Jag hörde den pipa precis när jag skulle gå in i duschen.

När jag en kvart senare kom in i hennes rum var klockan tyst och barnet lika tyst.
Hon sov.
Så jag väckte henne och frågat vad som hänt med klockan, hade hon inte vaknat?

Jodå, det hade hon.

Men mamma, man kan ju bara stänga av den och sova mera!

Det ni. Kan man inte göra med en mamma. Fördel väckarklockan. 

November

Dagarna är typ fem minuter långa, känns helt ovärt att man ens förväntas sätta på sig byxor.

Veckorna är däremot jättelånga. Konstigt.

Det är mörkt. Snart blir det halt. Löven har fallit men inte snön.

Annars då?

Jag har befinner mig just nu i nånslags acceptans av att jag inte trivs med mitt jobb. Jag vantrivs inte.
Och det är med mitt jobb jag inte trivs så bra.
På mitt jobb trivs jag okej. 
Det är alltså inget fall för HR, utan ett fall för mig själv att ta tag i.

Men inte riktigt än.
Inte förrän jag riktigt vet vad jag vill istället.

Och det ljuset förväntar jag mig inte ska tändas i november direkt. 

Månaden som går ut på att gå över. 

Halloween

Med risk för att låta som en riktig surpumpa.
Jag är inte speciellt förtjust i Halloween.
Av högtider att dömma är det den jag skulle stryka först om jag var tvungen att avstå en.

Här är varför:

Osäkerheten kring när och hos vem barnen ska/kan/bör gå och plinga på och tigga godis. Det här är en icke-fråga i USA. Halloween är den 31 oktober och ingen annan dag och barn knackar inte på dörrar där utebelysningen är släckt och det inte finns några pumpor eller andra dekorationer kring huset. Men i Sverige (har jag upplevt iaf sen vi flyttade hit) är det lite godtyckligt när det passar, folk vill gärna göra det på helgen, och det kan komma ungar lite närsom hela veckan innan. 

Osmakliga dekorationer. När vi precis köpt hus och jag var höggravid med mitt första barn hade ett hus i vårt kvarter (i USA såklart) dekorerat ett stort träd med dockor (stora som typ 5-åringar) som hängde i snaror. Jag tog långa omvägar runt det huset i månader efter Halloween. Men även om det är ett extremt exempel, så tycker jag fan det är osmakligt när barn går runt med diadem som får det att se ut som att de har en sax eller såg intryckt i huvet och sminkade med blod och hjärnsubstans. Jag går inte igång på avklippta fingrar eller benknotor som sticker upp ur gräsmattan. Katter ja, häxhattar abselut, spindlar går bra, pumpor och spöken.
Men mycket av pyntet är så äckligt att jag mest bara blir illa berörd.

Mycket av Halloween känns som att det liksom frossar i döden utan att faktiskt hedra de döda... om man jämför med Allhelgona och El dia de los muertes, som jag ändå uppfattar som högtider som går ut på att hedra just sina avlidna släktingar, så känns moderna Halloween mest som en uppvisning i skräck och blod.

Vet inte. Men är inget fan. Och ganska glad att det är över, även om vi faktskt hade en väldigt fin Halloween på Harry Potter restaurang i Gdansk. Hela familjen utklädda enligt böckerna. Men inget knack på dörrar och inget fejkblod. 

Nu ser jag fram emot mycket mer mysiga Thanksgiving och sen advent. Mmm advent. Mys.