Till dig

Såhär på årets sista dag vill jag förrutom en önskan om ett Gott Nytt År också passa på att tacka dig som läser det här. För även om jag visserligen skriver för min egen skull, finns det ju en anledning att jag inte bara sparar mina ord i ett worddokument i molnet. 

Jag publicerar mina ord i en blogg, bland annat, för att det stryker egot medhårs att några personer där ute, både såna jag känner och såna jag inte känner, faktiskt tar sig tid att läsa.

Att du tycker det är värt din tid att läsa vad jag skriver.
Det gör mig väldigt glad.
Så tack för det. 

Ni som har egna bloggar som jag hittat till och följer tillbaka. Tack för att ni också skriver. Jag uppskattar er mycket. 

Det var bara det, nu ska jag tvinga barnen att ta årets sista dusch.

Gott Nytt År på er!

kram

Mellandagar

Jag har precis tagit en onödigt lång och varm dusch. Klimatovänligt nånting. Och nu sitter jag och bloggar och slösurfar och riktigt anstränger mig för att inte ha dåligt samvete över egentid medan min man är på badhuset med barnen + en av deras kompisar. 
Men det ska jag inte ha, pga hur många timmar har inte jag spenderat på badhus, i lekparker, på lekland, etc. utan honom? 
Och ja, sen åker han på onsdag och är borta en månad igen såatte.
Nä. Bada ni. Jag sitter hellre här, där jag kan ha det lugnt och skönt och lukta på...tekoppen, typ.

På julaftons morgon hade jag precis klivit ur duschen när lillskruttan kom rusandes och tjoade Mamma, mamma! vet du att det är Kalle Anka på teve idag?! en heeel timme! kan vi se det?? Snälla!!

Vi har uppenbarligen inte firat tillräckligt många jular i Sverige. Men vi såg såklart Kalle Anka. Inte Karl-Bertil dock, det var bara jag som var brydd och orkade inte driva igenom det. Vi såg en julfilm på Netflix istället, innan barnen ändå faktiskt kunde somna helt ok snabbt med tanke på paketen som väntade morgonen efter. 

Och nu hoppas jag på några lugna mellandagar innan storskruttans födelsedag, makens avresa, nyår, och så långt, långt därborta i horisonten, en vardag igen. 

2026. Vet inte vad det året kommer bjuda på ännu, men det skulle kunna bli ganska mycket USA.
Vi får se. 

Det lackar mot jul och jag lackar på jobbet

Bring it, jag tror fasen jag är redo.

December när man var liten var liksom lucka 1 i kalendern, sen tusen miljoner luckor och så äntligen Lucia. Och sen var det fortfarande jättelänge kvar.

Som vuxen ser man barnen öppna lucka 1, sen 18 och sen vad hände egentligen ?!

Men som sagt, vi ska fira hos brorsan i samma stad. Den stora presenten till barnen är en Londonresa och Harry Potter-äventyr. Min man har knåpat ihop jättefina "biljetter" som jag ska skriva ut på kontoret imorgon som vi kan lägga under granen.

Vi har (precis som stora delar av landet) dragits med förkylningar och hosta, men det börjar faktiskt verka ge med sig nu också. Storskruttan har äntligen fått en inhalator efter att jag legat på vården som en stalker. Och det har gjort skillnad. 

Och på jobbet gör jag min sista dag för året imorgon. Även där känns det ganska okej just nu faktiskt. Jag har gått in i en fuck it-attityd som visat sig funka väldigt bra. Och inte där långfingret är vänt mot jobbet i sig, icket, det har jag alldelens för hög arbetsmoral för. Utan långfingret och attityden är mot de här viktigpettrarna som jag tidigare haft alldelens för hög respekt för.

Efter att gång på gång insett att jag haft rätt när jag suttit tyst, har jag slutat hålla tyst. När vår vetenskapliga rådgivare efterfrågade en publikationslista som han tycker att jag borde sammanställt frågade jag hur de gjorde för att sammanställa den ifjol (när jag ju inte fanns på den här rollen) och när han började hosta och humma upplyste jag honom om att jag är en resurs men inte en tankeläsare och vill han ha något gjort så får han ifortsättningen gärna berätta det för mig.
Han tog det oväntat bra och bokade in ett separat möte med oss två som var väldigt produktivt.

En styrelsemedlem från en av landets största banker gled in på ett styrelsemöte och började ifrågasätta beslut som togs i oktober. Efteråt sa jag till ledningen att jag knappt kan minnas när den här personen var med på ett möte senast och absolut inte när hen faktiskt bidrog till ett möte med annat än sura miner och himlande ögon. Och hur kan det vara okej att komma in i slutet av december och plötsligt börja gräva i sånt som redan är klubbat?

Gissa vilken stor bank som fick sin projektbudget kapad och kanske inte får vara med nästa år?

Det är som att de alla är så upptagna, har så mycket på sitt bord, och liksom fastnar i nån slags kollektiv soppa av respekt, gamla rutiner, och låt-gå-fasoner. Men min arbetsledare går snabbt från fågelholk till jo-det-har-du-rätt-i när jag påpekar de brister jag upptäcker.
Och slipsar i Stockholm kan sitta med sina slipsar i Stockholm, sina AI-miljoner och sina undersåtar som upphetsat nickar ja till allt de gör och tycker.
Jag är så oimponerad att nästan övergår i äckel.
Och tydligen gör det underverk för min arbetsinsats. 

Mera klappar

Båda mina barn tror fortfarande på tomten. Storskruttan fyller 10 i mellandagarna och jag känner lite att...hallå? ska inte poletten trilla ner snart? Samtidigt tror jag nog att hon medvetet håller fast vid tron. De är båda ytterst medvetna om att alla tomtar man ser i gallerior och även de som kommer till vänner och bekanta på julaftonskväll, är utklädda vanlisar. 

Och det tycker de inte är något konstigt. Tomten kan ju inte vara överallt samtidigt heller, och nu såhär innan jul har han ju inte tid att sitta på Åhléns och dela ut pepparkakor, fattar ju vem som helst. 

Jag har iallafall sedan länge slutat låtsas som att det är tomten som står bakom samtliga paket under granen. Dels för att slippa smusslet (nu kan jag bara benhårt hålla på att ingen öppnar något paket som kommer i posten för det kan vara julklappar och håll tassarna borta!) och dels för att give credit where credit is due. Ska jag springa runt som en iller och fixa och sedan ska en j-vla låtsasman (låtsas, men ändå en man) få cred för det? Nej tack.

Jag vet inte om det kommer finnas något paket till mig under granen. Hoppas det. Men kommer inte lägga dit ett själv, där går gränsen. Som vuxen är det ju mycket pengar som byter konto med tillhörande julhälsningar, och det är inte så att jag skulle känna mig helt utan gåvor även jag inte får riva i något presentpapper på juldagens morgon. Men jag kommer känna mig besviken om min man inte roddat något litet för mig att öppna med tanke på högen som växer under granen.

Vi får se. Idag efter skola och jobb ska jag ner på stan med storskruttan och köpa presenter. Ser mycket fram emot egentid med henne. 

Let me hold that grudge for ya

Hon tittar på teve, hon tittar på teve..

Jag är långsint.

Så är det bara. 

Men det här ska egentligen bara handla om Förrädarna.

Såg finalen av Förrädarna på TV4 igår. Jag hoppades att Ahmed skulle vinna och blev löjligt glad när han gjorde det också. Alexandra Pascalidou däremot, jublade jag när hon åkte ut. 

Dryga människa. 
Gry Forsell hade helt rätt när hon påpekade att Alexandra inte hade någon rätt att bli upprörd över att andra deltagare misstänkte henne för att vara en förrädare. (Och Alexandra bara Vadå upprörd?! Jag är inte upprörd!?! Det här är min röst! *med jätteupprörd röst)

Det som störde mig så förbaskad med Alexandra i Förrädarna var att hon betedde sig som att hennes röst och hennes ord var mer värda än övrigas.
Hon sa flera gånger saker i stil med
Men jag ÄR en trogen.
Jag LOVAR att jag talar sanning.
Jag FÖRSÄKRAR er om att jag inte ljuger.

Men spelet går ju ut på att ljuga och lura varandra. Exakt alla hävdade ju att de var trogna, för sådan är spelets idé. Och då spelar det ju noll roll om man svär på sin gregiska farmor eller "bara" lovar. Men Alexandra Pascalidou blev orimligt förnärmad när folk inte trodde henne. 

Och varför stör det mig så mycket då?
Jo för att det bekräftar intrycket jag fick av henne när jag såg henne tala inför stor publik här på universitetet för några år sedan. Det var ett ganska påkostad event och man hade fått köa för biljetter. Framträdandet hade en titel, såklart, jag minns inte vad. Något som gav en hint om vad hon skulle prata om såklart. 
Men när Pascalidou klev på scen agerade hon som att någon ringt henne för en kvart sen och typ, bett henne komma och prata i Norrland en stund. 

Hon var dryg, och med det menar jag att hon droppade komentararer om hur världsvan hon var på ett sätt som antydde att det nog var svårt för oss så långt ifrån civilisationen att riktigt förstå. Och hon var uppenbart oförberedd och skjöt från höften. Utan att pricka rätt, eller hålla sig till det vi i publiken trodde var temat.

Det var som sagt flera år sen och jag har inte tänkt så mycket på det sedan dess. Men när jag fick ta del hennes personlighet på full display i Förrädarna kunde jag snabbt damma av min grudge. 

Och sporterna

I lördags gjorde jag och lillskruttan vår sista gymnastikträning för den här säsongen. Nästa termin går vi vidare och lämnar militärmorsan och resten av gruppen till sitt öde.
Eller ja, det låter ju onödigt dramatiskt.. men vi ska gå vidare.
Kombinationen av att lillskruttan var en av de bästa i gruppen och dessutom haft sin mamma som tränare har inte varit bra för nån av oss.
Hon har varit dryg och jag har varit irriterad.
Jag har även varit något irriterad på militärmorsan som i min mening inte alls levererat gymnastikträneri på den nivå hon utlovade innan terminstart. 

När jag flaggade till kansliet att jag varken hade tid eller erfarenhet för att vara huvudtränare, gick hon ju in snabbt in och försäkrade att hon hade gedingen erfarenhet och skulle axla det. 
Men det har hon inte gjort.
Erfarenheten lyste snabbt med sin frånvaro, en nyoppererad fot gjorde henne orörlig och hon har hela tiden försökt anpassa nivån till hennes två barn, varav den ena är iallafall två år för ung för gruppen. 

Jag har alltså tyckt att hela uppläget varit ganska kass, men bitit ihop. Våra unga hjälptränare, fjortisarna, har varit underbara.
Och det är inte så att min irritation gått jättemycket ut över någon annan, törs jag nog ändå säga. Militärmorsan förstod inte alls vad jag menade när jag förklarade att jag inte varit helt bekväm och valt att gå vidare. Men så är det ofta tänker jag, och i slutändan handlar det om vad jag tror är bäst för mitt barn. Nästa termin blir det truppgrymnastik istället, och jag ska fortfarande leda, men nu i en assisterande roll där jag kommer ha en huvudtränare att luta mig emot vad gäller planering och beslut.

Storskruttan ska äntligen få börja klättra efter jul. Alltså uppför en vägg, fastknyten i diverse rep och för dyra pengar. Det har hon tjatat om länge, länge... och jag har bromsat.
Inte för att jag inte gillar klättring. Utan för att jag tänker att det är ungefär som crossfit eller aerobics, man kan börja närsomhelst. Som 20-åring, eller tom senare. Det är liksom ingen brådska. Men hon ville verkligen och höll sig till regeln om 3 aktiviteter per säsong och kapar alltså simhoppet till förmån för klättring. 

Och så är vi tillbaka på bandyplan. Storskruttan har bestämt sig för comeback och lillskruttan har gjort debut. Det är ett otroligt meck med utrustningen (skridskor, hjälm, benskydd, armbågsskydd, halsskydd, klubba, etc.) och bortamatcherna är alltid minst 4 timmar (enkel väg!) i buss bort. Men som jag skrivit tidigare så finns det inga tränare som brinner så mycket för sin sport som just bandytränare.
Och när det blev klart att båda barnen ville ut på isen satte jag villkoret att det då blir pappas ansvar, både ekonomiskt och utrustningsmässigt. Och det gick alla med på.

Såatte. Det blir nog bra. Älskar ändå idrott. 

P som i pungsvett, inte PK

En annan grej min pappa sa, som för eviga tider fastnade i mitt minne, handlade om stjärnfrukt.

Carambola heter det visst också. Men det visste jag inte då.

Vi var på affären, min far och jag. Jag var kanske 12 år eller däromkring. Hade aldrig sett en stjärnfrukt tidigare och betraktade fascinerat denna exotiska frukt.

Kan vi köpa en sånhär pappa? frågade jag.

Nä, den där har säkert en svettig afrikan stått och kliat sig på pungen medan han plockade. Svarade min far självsäkert och gick vidare och tog en stor klase bananer. (garanterat fria från könssvettiga avtryck?)

Slutargumenterat.

Jag har varken sett eller ätit stjärnfrukt speciellt ofta i mitt liv. Men varje gång jag ser en tänker jag på pungsvett. 

Tack pappa.

Pepparkakshus, huliganer och ingen jävla ordning

När jag var liten. Kanske 8-9 år nånting så upplyste jag mina föräldrar om att jag hade kompisar som minsann fick äta marmeladmackor och dricka O'boy till frukost på vardagarna.
Själv fick jag bara njuta av sån dekadens på helgen. 

Min far, pedagog som han ändå var, svarade på detta med att på en utandning säga: Jaha, men så blir dom väl huliganer sen också.

Och så var det inte mer med det.

Jag visste inte vad en huligan var, men förstod att O'boy på en tisdag skulle det inte bli tal om.

Några år senare såg jag ett inslag på Sportnytt om läktarvådet i England och....ja exakt, huliganer. Aha, tänkte jag då. Det är SÅ man blir om man äter marmeladmackor hursomhelst.
Ingen jävla ordning.
Precis som pappa sagt. 

För nån vecka sedan köpte jag ett pepparkakshus-kit. Tänkte att barnen kunde få syssla med det någon dag. Sen fick de ett kit till, av husnissarna. Så i helgen byggde de varsitt hus.

När jag var barn hade vi alltid ett pepparkakhus som var dekorerat på ett specielt sätt (nonstop på takplattorna, endast kristyr på övriga husdelar, bomull i skorstenen, florsocker över hela bygget) och som sedan fick ätas upp till tjugondagknut. Jag kan tydligt minnas smaken av torr papparkaka, nonstop, betonghårt murbruk i form av smält socker, damm och florsocker.

Om vi barn nånsin fick vara med och dekorera var det först när vi var stora nog att göra det rätt och snyggt. Det satt alltså lite långt inne att låta barnen bara lattja på, utan nån jävla ordning. De klippte skumtomtar i bitar och limmade fast på taket, satte nonstop runt dörren och ja, dekorerade helt enkelt efter tycke och smak, som de barn de är. 

Men sen låter jag dem faktiskt dricka O'boy på vardagar ibland också.
Men inte tillsammans med marmeladmackor.
Där drar jag faktiskt gränsen.
Man vill väl ändå inte vara den som samhället pekar på om sisådär 15 år när läktarvåldet når nya höjder.  

Nisse och Nisse-Lina

Vill ni höra världens gulligaste grej?

I vår trappuppgång finns två barnfamiljer. Vi då, och en till. Sen finns fyra dörrar till. Förra veckan flyttade det in, inte en utan två små nissar i vår trappuppgång. En utanför vår dörr, och den andra en trappa ner utanför dörren där den andra barnfamiljen bor. 
De heter Nisse och Nisse-Lina och lämnar varje dag små brev och presenter till samtliga fem barn som bor i huset. 
Mamman till de andra barnen messade mej och tackade för ett så himla gulligt upplägg och tack tack för att gjorde så fint för barnen.
Men det är ju inte jag.
Och inte hon heller. (behöver jag säga att ingen av papporna är ansvariga heller?)

Utan det är någon av de andra grannarna.

Hur freakin' gölligt är inte det?

Två sidor av mig

Jag är på väg söderut. Igen. Sista jobbresan för det här året.
Ett år som jag inte haft en enda utlandsresa i tjänsten, nu när jag tänker efter. Det är första gången på länge. Ett tag, precis efter pandemin var det ju helt bananas... Belgien, Tyskland, Polen, Italien, Belgien igen, England.
Jämt var jag iväg kändes det som.

Nu reser jag inte bara mindre ofta utan framför allt nästan bara inrikes.
Det innebär att man kan faktiskt kan få till arbetsmöten samma dag man också reser.
Nu på fredag tillexempel har jag ett möte hela förmiddagen i Stockholm och sen far jag hem och är hemma samtidigt som barnen kommer hem från skolan.
Ja jag flyger då, men jag åker tåg nu, sådeså. 

En annan bra grej med att resa inrikes, faktiskt, är att få bo på svenska hotell. Dvs svensk hotellfrukost på morgonen och svensk tv på rummet på kvällen. Det låter ju flashigt att bo på hotell i Paris och sådär. Men juice och croissant till frukost är inte min favorit, och vad är det för mening med tv på rummet när man ändå inte fattar vad de säger?

Hur som. Den här resan är 100% mitt eget fel. En jag tjatade mig till. Eller nja okej då, ingen sa emot så jag behövde inte tjata. Men det var min idé. Jag ska besöka programkontoret och få en introduktion, nästan exakt ett år sedan jag började min tjänst. 

När jag sa att jag ville det möttes jag av två olika reaktioner.
Den ena var Ja, jättebra initiativ, du är så välkommen!
Den andra var Okej.... varför vill du..? Nämen okej, ja det klart du kan om du vill..

Vilket triggar de två proffesionella sidor av mig som är i ständig konflikt.

Den jag försöker bejaka, som är på och driven och såg till att den här resan blev av och ställer frågor och tar initiativ.

Och så den som helst vill gömma sig och krypa undan. Inte smita från jobb, men smita från uppmärksamhet, följdfrågor och obekväma diskussioner. 

Den förra tänker att det här blir bra. Det här är viktigt. Det här borde jag ju inte ens ha behövt bett om, det borde ha varit en självklarhet och är det nån som inte tycker så, så har dom fel.
Den senare tänker att vad ska dom tro? Ska jag komma här och komma och bete mig som att jag är nån?

Men ja, det ska jag. 

Klappat - inte klart

Jag har inandlat noll julklappar. 
Det stressar mig inte såvärst mycket, jag har en hum om några grejer jag ska köpa till barnen.
Har sagt till mannen att väljer han ett par skidor som han vill ha så pröjsar jag dom (på Blocket eller Marketplace asså) och sen behöver jag inte fixa fler presenter. 

När vi firar med amerikanarna ska det handlas presenter åt gud och hans moster. 

Det är jobbigt. 

Här är vi mer måttliga. 

Närmaste familjen, inte mer. Och så går vi syskon ihop och gör en kalender till våra föräldrar med bilder på barnbarnen. (på tal om det, styr du upp Ida eller ska jag?)

Barnen har såklart höga förväntningar som vi försöker hålla nere. Ifjol fick de (förrutom en massa annat grejs) biljetter till Mello i Luleå och igår bestämde vi oss för att satsa på upplevelse även i år. Som säkert redan framgått är båda barnen, men framför allt den äldsta, galen i Harry Potter. 

Så nu har vi bokat, det blir London till sportlovet och vi ska gå på både Universal Studios på nån Harry Potter visning där man får se rekvisita, kostymer osv. och en Harry Potter musikal. Det blev inte billigt. Men inte heller farligt mycket dyrare än vad en skidresa hade landat på. Och även om vi älskar skidor, så känns det som att det här kommer kidsen minnas for life och fönstret där de båda verkligen brinner för Harry P (eller ens samma sak) kommer inte vara öppet i evighet. 

Så ja, okej då. Då kan man ju säga att jag har inhandlat presenter. De stora.
Resten blir pyssel och kläder, typ. 

Något att öppna och prassla med på juldagsmorgon. För det gör vi, öppnar presenterna på juldagsmorgon. Jag gillar den traditionen. Ingen stress över vem som ska vara tomte, om någon ska vara tomte. Ingen fundering på vilka, eller alla, presenter man ska ta med om man ska fira hos någon annan. Ingen stress hos barnen att Kalle och middag och allt ska rusas igenom så att det blir kväll snart. 

Jojojaja, det kan vara skitmysigt det också. Jag har ju ändå gjort det så hela min uppväxt och det var bara fint. Men jag gillar morgonöppningen. Vi kör ju annars svensk jul när vi är här och amerikansk jul när vi är där, och försöker lära barnen att man gör olika och det finns inget rätt och fel. Men att öppna paket i pyjamas medan man dricker kaffe.
Det är fint. Just sayin'.