Sen sist

Vi skjutsade min man till flygplatsen på nyårsaftonens eftermiddag. Egentligen skulle han ha åkt tidigt nyårsdagens morgon, men pga inställda flyg blev avresan framflyttad. Tråkigt, men vi hade vetat det flera veckor så det var ju som ändå planerat. Nu blir han borta en månad. Superkort tid med våra mått mätt, men gripna av stunden grät båda barnen Lille Skutt-tårar ändå när han kramade dem i baksätet och vi sedan körde därifrån. 

Min plan var att köra en omväg hem från flyget så att lillskruttan skulle somna i bilen och därmed ladda inför den sena kvällen, men så blev det inte. Efter 25 minuter hade gråten övergått i snyft men sömnen var långt borta och jag körde hem. 

Kvällen spenderades hos PNM med familj. Även om jag inte är superbrydd om nyår så hade jag sett till att vi hade något lite festligt inplanerat så att barnen inte bara skulle sitta och sörja sin utflugna far. PNM var trött och förklarade flera gånger att hon verkligen inte förstod vitsen med att försöka hålla sig vaken till midnatt. Speciellt som hon var tvungen att kliva upp tidigt (9 men okej) dagen efter. Hennes man var däremot tydligt lättad över att han ytterligare en vuxen att samtala med och efter tacos, sällskapsspel och två flaskor bubbel var kvällen natt och jag, han och de fyra äldsta barnen ur den gemensamma skaran, gick till en närliggande park och såg fyrverkerier. 

Dagen efter gick vi till älven och hälsade på PNM där hon stod som arrangör för den lokala kallbadföreningen. Det är hennes grej, att bada kallt. Jag hade lovat kvällen innan att jag skulle komma och bada isvak, inte för att jag var onykter utan för att jag tänkte att det skulle göra henne lite pepp. Hursom, jag badade. Det var svinjävlaiskallt om fötterna. Allt annat gick bra. Jag hade mössa på huvudet och doppade mig bara till hakan. Men fötterna. Man såg ju de luttrade rävarna som hade fodrade tofflor de stod i tills precis innan de klev på stegen. Det är så man ska göra, om nu någon är sugen på isvak.

Nu är det jag och mina döttrar i flera dagar till innan skola och jobb börjar igen. Vi sover länge på morgonen. Ser årskrönikor på teve. De leker med grannflickan. Jag läser böcker. Har nyligen läst ut Min Man av Maud Ventura. En väldigt speciell bok. Bra? Jo men ändå. Fransk? Väldigt. 
Nu läser jag istället Aldrig mer av Sara Larsson, en fruktansvärd men bra bok om trafficking som jag verkligen kan rekomendera. 

Jag vill egentligen ta ner granen, men barnen vill ha den uppe så jag lovar att den får stå till måndag iallafall.
Det snöar. Varken Anna eller Johannes, utan lugna flingor.
Kanske blir det badhus idag.