Insikt

En forskningsingenjör jag jobbar en del med stod och hängde över mitt skrivbord igår medan vi gemensamt försökte hitta ett lämpligt datum för en demo bla bla jobb, men vi ska nog ut och resa lite tillsammans den här ingenjören och jag. 

Ingenjören är från Iran och har bott i Sverige kanske tre år, dessförinnan i Frankrike vet jag och Irland tror jag. Såhär på våren (bara -15 idag) är det ju idel röda dagar, sport- och påsklov, så att hitta lämpliga datum är inte plättlätt.

-Det här är en röd dag! säger ingenjören och pekar på en vanlig, icke-röd dag.

- Nä, det är det inte, säger jag och pekar på ett nära liggande datum, men det här är nog en klämdag.

- Och här är det sport, säger ingenjören.

- Nä påsk, säger jag, men det är iallafall många som har ledigt här och då passar det nog dåligt att resa.

Vi disskuterar vidare och bollar alternativ fram och tillbaka. Och aldrig tidigare har jag hört någon ta fel på sport- och påsklovet och bara så rycka på axlarna och Aja, men noga då!

Får flashback från de tidiga åren i USA när jag inte kunde hålla reda på Memorial Day och President's Day och Labor Day och allt vad de har i almanackan och betedde mig exakt så som ingenjören. Här är det ledigt pga den här grejen ni firar! Och folk bara, Va nej är du tokig du har ju fel med flera månader och huuuuur kan du blanda ihop dessa två dagar?! Och jag bara Jaha men noga då!

Och hur lätt kan det vara att lära sig att röda dagar är lediga dagar när de liksom infaller på en svart dag, eller röd dag, men vanliga söndagar är också röda i almanackan men de räknas ändå inte som röda?

Nog inte så lätt.

Fröken fräken

Igår var jag ute inge länge alls men kanske en timme och solen sken och sen hade jag fått några fräknar och huden i ansiktet bara: smörj in mig tack!

Nu jävlar, nu är den här.
Vårsolen.

Ja det var kanske -17 imorse åssåvidare va.
Men nu, nu börjar det. 
(Och alla ni som bor söderöver behöver inte berätta att ni redan har årets fräknar på näsan för jaja, ni har ju också typ sportlov vecka 5...)

Men nu, nu är det ljust när jag cyklar till jobbet och ljust när jag cyklar hem och nästa vecka är det änt-e-ligen sportlov och nu... nu vänder det. 

Lite vardagsgalen bara

Imorse, nu för bara nån timme sedan, säger min man till barnen: Ska vi kanske åka skridskor imorgon? Vi skulle kunna testa den nya banan, och så gå och äta lunch nånstans efteråt?

Imorgon har storskruttan gymnastiktävling, hela dagen. Det har vi pratat om massor. Köpt trikåer och diskuterat frisyrer, det har varit extraträning på extraträning för att friståendet ska sitta. De ska dessutom för första gången tävla i en ny svårighetsgrad. 
Kan man få glömma det?
Kanske. 
Igår stod min man alldelens bredvid mig (utan hörselkåpor) när jag disktuerade med en mamma till lillskruttans kompis ifall kanske de kunde leka en stund på lördag så att lillskruttan slipper sitta gisslan på en gymnastikanläggning exakt hela dagen.

Kan man glömma det?

Tydligen.

Söndag kväll åker min man bort och kommer tillbaka onsdag.
Vi kanske kan åka skridskor måndag efter skolan istället? förslog jag, bara för att testa och se om han har lika dålig koll på sin egen kalender som på övrig familjs. Absolut det låter bra! tyckte han.

Gah!

Det här är kalendervarianten av Var är mina svarta sockar med vita ränder?! och man vet inte om man stör sig mer på att de är sämst på att leta eller på det faktum att man själv vet att de ligger under en stol i köket.

Keep it in the family

Jag satt (nä låg) ensam i soffan och såg klart matchen igår.

Det var inte orättvist att USA vann, men det sved som fan ändå, efter den svenska comebacken och reducering i de sista minutrarna.

Jag hejar aldrig på USA i sport.
Har aldrig gjort.
Därför att de ju typ aldrig är underdogs och exakt aldrig är ödmjuka.

Imorse frågade storskruttan: Vann vi?

Och jag och hennes far svarade exakt samtidigt

- Nej, tyvärr vi torskade..
- Yeah we did!

Vilket fick barnet att tyst refleketera över hur hon skulle förhålla sig till detta. Jag sa att hon såklart får heja på vilket lag hon vill. Men är man en äkta svensk börjar man heja på Finland nu...

Den som städar ska finna, slänga och fördömma

Igår städade jag vardagsrummet. 
Mannen tog barnen till den lokala skidbacken medan jag plockade, slängde, sorterade och sedan slet ut alla soffkuddar och dynor på balkongen, dammsög soffan, och sedan drog ut den så att jag kom åt bakom och under.

Fy fan.

Det som göms bakom och under en soffa.

Jag slängde allt utom några pennor som faktiskt är bra pennor. 

Det mest uppseendeväckande jag hittade var nog en hel chokladkaka.

Skalad.
Någon har alltså rivit papperet av en chokladkaka, och sedan tappat den(?) i/under/bakom soffan utan att bemöda sig med att leta fram den.

Vad bor jag med för vandaler egentligen?

Hela alltihopet tog jättelång tid och var jättejobbigt.
Det blev stopp i dammsugaren två gånger pga att jag sugit in en studsboll eller hårspänne som fastnade i slangen och jag fick offra en klädgalge för att få loss dem. 

När det var klart syntes inte jättestor skillnad.
Men den själsliga tillfredställelsen var stor.

Efter

Tack för pepp. Jomen det gick bra. Både chef och HR var väldigt stöttande och sa flera gånger att jag var resonabel och vettig och hade helt rätt i att det här inte var acceptabelt. Chefen sa bland annat att det var fler röda varningsflaggor som viftades än han riktigt kunde räkna och HR sa, väldigt träffande, det är som att du har konstant jour! det är en helt orimlig arbetssituation. 

Sen pratade vi om lösningar och sätt att attackera det här nystanet av problem som uppstår när folk har råd att anställa men inte tid att arbetsleda. Som jag förutspått finns inga lätta lösningar.
Men det är okej.
Det sa jag också. Jag blir inte trakasserad eller illa behandlad. Jag kan bita ihop länge till om jag bara får lite hopp och bekräftelse.
Och det har jag fått nu.
Hopp om att det ska bli bättre, vi ska följa upp och strukturer ska ses över.
Och bekräftelse på att det är inte jag som är galen. Det är situationen. 

Före

Om 25 minuter har jag ett möte med min chef och HR. Vi ska prata om min arbetssituation. På mitt initiativ. För det är ohållbart, det är det faktiskt.
Jag har jobbat här över ett år nu, och det har gått från bedrövligt till ganska dåligt.
Men jag känner mig som en gnällspik och skvallerbytta.

För att min projektledare ju gillar mig (tror jag), litar på mig (det vet jag, önskar att hon litade på mig lite mindre så jag slapp veta saker jag inte borde behöva veta om budget och andra medarbetare) och då borde det räcka. Kan man tycka?

Men det räcker inte. 

Jag kan inte ha det såhär. 

Jag har förberett mig genom att försöka separera sådant som är personligt från sådant som är proffessionellt, sådant som går att påverka från sådant som inte går att påverka. Sådant jag kan tolerera och sådant som jag inte tycker att jag ska behöva stå ut med. 

Hålla det sakligt. Ska försöka. 

Jag ville verkligen komma förberedd med förslag på konkreta lösningar också. Jag försöker att inte påtala problem och brister utan att iallafall ha förslag på lösningar att komma med. 
Min erfarenhet är att om man säger Det här funkar inte! då är en rimlig motfråga Nähä, hur vill du ha det då? och då är det ju bra om man både vet hur man vill ha det, och har ett förslag på hur man ska åstadkomma den önskvärda förändringen. 

Men jag har inga lätta lösningar att komma med den här gången.
Bara ett trassligt nystan av problem.

Go Seahawks

Fick ett DM från en av mina bästa kompisar i Idaho. 
Sist Seahaws vann Superbowl (2014) såg och firade vi tillsammans.

Det känns som en hel livstid sen.

Nu hade hon och hennes sambo tittat hemma, själva. Hon sa att det var första gången på åratal som hon aktivt valt att inte gå på något Superbowk party pga alla hon kände skulle se Turningpoint USAs alternativa halftime show istället för Bad Bunny och hon vill inte vara med. 

Det gör mig ledsen. Men inte förvånad. 

Min man låg uppe och kollade matchen på telefonen. Han är ett Haws-fan. Jag skulle säga att jag bryr mig, men jag bryr mig inte så mycket att jag sitter uppe en söndagsnatt och kollar. Jag vaknade till när han kom och la sig i sängen igen när matchen var slut och frågade hur det gått.
Blev glad att höra att de vunnit.
Sen såg jag Bad Bunnys framträndade imorse. 

Nu måndag. En arbetsvecka som kommer bjuda på en del obekväma samtal vad det verkar. Jag stålsätter mig. Och håller er uppdaterade. 

Om grannar

En av lillskruttans bästa kompisar har flyttat till en ny lägenhet några kvarter från sin tidigare adress. Igår hörde jag barnen prata om sina grannar. Kompisen redogjorde för samtliga ansiken i nya huset och lillskruttan gick igenom vilka som bor i vårt hus. 

Grannen mittemot, som har ett vanligt namn som står på dörren men barnen kallar honom alltid bara grannenmittemot har skaffat tjej, eller så har han haft det länge, men senaste månaderna har han iallafall damsällskap väldigt ofta. Och då alltid av samma dam. Och denna duo är för övrigt överst på listan av misstänkta i Nissefallet... jag såg henne med inslagspapper i samma mönster som nissarna använde såatte....

Men iallafall, det ska jag komma till är att på vången ovanför oss bor ett ungt par som har en liten hund och två katter. Så skulle jag beskriva det iallfall. Men inte lillskruttan. 

- Åsså ovanför bor en stor tjej själv, fast hon har en hund, två katter, och en kille.

Så kan man också uttrycka det. 

Om möten

Jobbmöten alltså.
Teamsmöten.
Fysiska möten.
Zoommöten.

Få saker stör mig som människor som säger att de hatar möten pga att de är meningslösa. Jag skulle vilja säga att om ett möte är menigslöst beror det på personerna i mötet, alternativt de som borde ha varit där men inte är det. 

Om man bokar ett möte utan att ha nån plan för vad man vill åstadkomma med mötet, bjuder in folk som kanske men bara kanske har där att göra, sätter en tid som är orimligt lång eller kort... ja, då blir det nog inget bra möte heller. Boka ett meningslöst möte och ja... resultated lär bli där efter.

Men även ett möte bokat med rätt intentioner kan bli meningslöst om lata rövhattar sätter den sidan till.

Jag upplever att vissa personer går in i möten med en pissig attityd och strategisk ignorans, så att de senare ska kunna säga saker som Ahmen eller hur va? helt meningslöst möte juh! tycker vi kan skippa nästa vecka...

And that shit just pisses me off. 

Fysiska möten är i min mening alltid bättre än digitala. Men pga avstånd och logistik och annat är såklart de digitala bättre än separata telefonsamtal. För det mesta. Vissa personer, jag har några jag tänker på nu, som alltid kommer sent, har mic och kamera av, och tillför exakt ingenting annat än att de senare kan säga att de var där... De borde man fan istället bara ringa upp. Så att de måste säga något och inte bara kan kolla mailen eller dumscrolla eller vad de nu gör under alla dessa möten de gör meningslösa. 

End rant. 

Om en helg

Jag har sagt det förrut och jag säger det igen. Jag är inget fan av kronologiska redogörelser över vad folk haft för sig. Men inget piggar upp som sten i glashus, så here we go.

Fredag. Det vet ni ju redan. Dammsugare, popcorn och Bäst i Test. I säng före 22. Det är jag å andra sidan nästan alltid så det vara bara som vanligt.

Lördag. Jag lånade ut bilen till PNM med familj och istället fick jag och barnen ta bussarna två till storskruttans första klättringsträning. Hon har börjat klättra. Har ju sagt att jag har väldigt svårt att säga nej till idrott.

Vår 20-åriga katt avverkade liv 8 av 9 och vi tog en sväng till veterinären sent lördagseftermiddag. Trodde verkligen inte att det skulle bli en returresa för kattgubben och varnade barnen för det också. Fatta sämsta Mellouppladdningen.... Men han överlevde. Fatta peppen. Inget livar upp som lite dödsskräck.

Söndag. Man och far kom hem. Barnen har en konstant önskan om att han ska överraska dem, alltså typ bara dyka upp på skolan vid dagens slut en dag och de ska vara helt ovetandes om att det var just idag han kom.  Men sånt är lite meckigt att administrera, och han kommer nästan alltid på en helgdag, så det har aldrig blivit så.
Barnen visste nu att han skulle komma söndag, men jag hade iallafall ljugit och sagt att han skulle komma på kvällen, men sen hämtade jag och lillskruttan honom på flyget på morgonen medan storskruttan var på gymnastikträning och sedan fick han ta bilen och köra och hämta henne, så att när hon klättrade in i baksätet och trodde det var jag som satt där fram så var det pappa!
Och hon blev överraskad.

Och nånstans här glömde jag mina bästa vantar nånstans och imorse fick jag cykla till jobbet i dåliga vantar i -10 och resten av veckan ska det ligga runt -20 så det var ju himla onödigt.