Före

Om 25 minuter har jag ett möte med min chef och HR. Vi ska prata om min arbetssituation. På mitt initiativ. För det är ohållbart, det är det faktiskt.
Jag har jobbat här över ett år nu, och det har gått från bedrövligt till ganska dåligt.
Men jag känner mig som en gnällspik och skvallerbytta.

För att min projektledare ju gillar mig (tror jag), litar på mig (det vet jag, önskar att hon litade på mig lite mindre så jag slapp veta saker jag inte borde behöva veta om budget och andra medarbetare) och då borde det räcka. Kan man tycka?

Men det räcker inte. 

Jag kan inte ha det såhär. 

Jag har förberett mig genom att försöka separera sådant som är personligt från sådant som är proffessionellt, sådant som går att påverka från sådant som inte går att påverka. Sådant jag kan tolerera och sådant som jag inte tycker att jag ska behöva stå ut med. 

Hålla det sakligt. Ska försöka. 

Jag ville verkligen komma förberedd med förslag på konkreta lösningar också. Jag försöker att inte påtala problem och brister utan att iallafall ha förslag på lösningar att komma med. 
Min erfarenhet är att om man säger Det här funkar inte! då är en rimlig motfråga Nähä, hur vill du ha det då? och då är det ju bra om man både vet hur man vill ha det, och har ett förslag på hur man ska åstadkomma den önskvärda förändringen. 

Men jag har inga lätta lösningar att komma med den här gången.
Bara ett trassligt nystan av problem.