Tand för tand

Jag har varit hos tandläkaren och lagat en tand.
Den som sprack när jag föll.
Jag kände ju det.
Trots att jag har försökt, verkligen försökt, så kan jag inte minnas exakt vad som hände i övrigt. Jag vet inte vad fötterna gjorde, om jag snubblade, om det var en sten, en skärva, en spricka i asfalten.
Jag har ingen aning.
Jag sprang, såg en lastbil, och tänkte jag måste åt sidan. Sen small det i hakan och gjorde ont i munnen. Den känslan, den minns jag. Tydligare än vad jag skulle önska. Min första tanke var att jag slagit ut tänder och skadat käken. Sen, när det vart så mycket ståhej kring handen, hakan var ihopsydd och inga tänder uppenbarligen ramlat ut, så fick det bero. Men så fick jag tillslut gå till tandläkaren här hemma och han konstaterade ju att jo en av tänderna hade spruckit, rakt igenom. Som en porslinskopp.
Han verkade förvånad.
Men inte jag.
Jag kände ju det.