Så här var det (tänker jag i alla fall, i verkligheten är
det möjligt att de satt i en cafeteria och åt ris…. men nu är det jag som
berättar)
Mannen satt under en palm med en paraplydrink i handen och den ljumma
centralamerikanska brisen lekandes i håret. En kollega frågade om familj och
barn och han berättade att jodå det hade han. Kollegan: ”Okej, vänta.. va?! din
fru sitter alltså i Sverige med två små barn, gips upp till axeln och corona?!”
Mannen: ”Mm ja alltså, när du säger det så där så låter det ju inte så bra…”
Nä det gör inte det va?
Hmm nä det gör ju faktiskt inte det. En vän till mig hade en man som reste mycket under småbarnsåren, sådär borta tis-ons varje vecka. Och bytte jobb flera gånger för att slippa resa, men så satt han där på hotell varje tisdag och onsdag medan hon fick rodda hela hemmalivet med två små under 5 år. Och när hon sen ville separera sa hon att hans val, eller ovilja att kunna hitta ett jobb som inte höll honom borta från familjen, dödade nånting som inte gick att reparera. Lite så kände jag med med alla långresor utomlands, men jag sa ifrån att åker du på en enda långresa till, då kan du hälsa ditt jobb att dina resor kommer bli en vecka i taget i framtiden då du kommer ha barnen varannan vecka. Jag skulle aldrig hota med separation på skoj och har aldrig gjort det före eller efter det, men det brast där och då. Jag minns nu att vi pratade om detta för två år sen i ditt kök.
ReplyDeleteNu är jag mycket ensam med båda men de är större och det beror på ett dödsbo som ska städas ur, dvs inte hans egna val. Man kan ju inte rå för att ens föräldrar var både sakletare och storsamlare och lämnar två villor efter sig med grejer. Och barnen är så pass stora att man kan få sovmorgon på en helgdag och säga att nu får ni leka själva i två timmar för jag tänkte göra annat.
Vad vill jag säga med denna långa text? Att lämna någon ensam med familjelivet kan ta död på känslor. Jag tycker han spelar ett farligt spel.
*förälder, inte föräldrar
ReplyDelete